När minnena tar vid
Nu närmar sommaren sig sitt slut. Två månader drygt, har vi bott i Sverige nu. På två månader har så himla mycket hänt, så himla lite hunnits med. Världen snurrar, obönhörligt. Hur kommer vi minnas den här sommaren? Jag kommer att minnas bråk, oro, rädsla och sorg. Hela 2017 kommer att ha en melankonisk ton i mina öron framöver. Det har varit Avskedens år, Bråkens år, Rädslans- och Sorgens år. Vackra själar har vandrat iväg alldeles för tidigt, bråk har blossat upp där jag trodde bara kärlek brann. Men jag hoppas också att jag kommer minnas stunderna som var så vackra. Minnas hur det kändes att stå i rummet som osade av damm med en lycklig gammal hund mitt i det, döv för byggandet och bara glad över att få vara med. Minnas hur det var att skratta med sambon och se hans ögon lysa när han fick bygga igen.
När jag tittar på bilden på sopborsten kan jag inte låta bli att le. För sedan dess, sedan bilden togs, har så mycket hunnit hända. Borsten är nu favoritleksaken för den lilla valpen som nu sover vid mina fötter. Hon, som knappt var född när vi började renovera rummet, men som flyttade hit och bodde med oss i gästrummet medan vi avslutade den. Jag hoppas jag kommer att tänka tillbaka på den här sommaren och se det vackra, istället för det mörka. Att jag kommer att minnas hur mycket vi längtade efter en egen säng, efter en garderob, efter ett hem. Minnas hur sambon gick från att säga "Annies drömmar" till "våra drömmar". Minnas hur det var att anlända till Sverige igen och sitta på tåget och se de lummiga träden virvla förbi därute. Den stora delen av sommaren består redan av minnen. En liten del är kvar att uppleva. Den bästa delen är kvar. Delen där vi sakta landar och hittar hem, slappnar av och njuter.
Nu kan jag ligga i sängen i vårt sovrum och njuta av tapeterna som sitter på väggarna istället för i en kasse i garderoben. Nu kan jag njuta av att se gamla kära ägodelar, som i sig själva bär med sig minnen, återigen komma upp ur lådorna för att älskas och användas. Jag hoppas att jag får ligga i detta rum i många, många år och fylla det med vackra minnen som väger ut de tunga som först fyllde sommaren. Jag hoppas att jag snart kan titta tillbaka på dessa bilder och känna "jisses, tänk att det såg ut sådär?!".
Så här såg det ut för några veckor sedan. Idag ser det helt annorlunda ut... men mer om det nästa vecka!