När man presenterar djuren
Jag tjatar ju en del om de här djuren, så jag tänkte att jag skulle presentera dem lite närmare. Sedan jag var liten har jag älskat djur, och jag hade turen att få föräldrar som delade min kärlek. Jag växte upp med en katt, hamstrar och kaniner, men när mina föräldrar skildes åt exploderade det. Pappa skaffade två skogiskatter och mamma skaffade fler djur än jag ens kan räkna upp, vi brukade kalla det Brickman's Zoo. Men viktigast för mig var hunden, en rottismix (50% rottis, 25% flat coated retriver och 25% berner sennen) med världens bästa temperament, Catchy. Hon var mitt allt. Så flyttade jag hemifrån och blev sambo, och så föddes det kattungar hemma hos min mamma. Min dåvarande blev tokkär och övertalade mig att ta en kattunge även om jag egentligen ville ha hund. Men det passade inte in i livet just då.
Katten fick namnet Gandalf, men när han var ett halvår så fick han ett himla magknip och rullade runt på marken och bara klagade. Så jag ringde desperat mamma, som bara skrattade och sa: Jaha, det är en flicka och hon har kommit in i löp. Så Gandalf fick byta namn till Geisha och är numera sju år och den största divan på jorden. Hon vet precis hur fin hon är och huset fungerar på hennes vilkor. Hon har en operastämma och är en grymt duktig jägare, men tar helst in levande möss så att de andra katterna (och hundvalpen) ska lära sig hur man gör... hon fick en kull kattungar av misstag när vi flyttade till Göteborg, men är numera steriliserad. Hon är delvis Ragdoll men hennes pappa är okänd. Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag gav med mig, eller att hon stannade hos mig när jag och den där sambon gick i sär.
Katten fick namnet Gandalf, men när han var ett halvår så fick han ett himla magknip och rullade runt på marken och bara klagade. Så jag ringde desperat mamma, som bara skrattade och sa: Jaha, det är en flicka och hon har kommit in i löp. Så Gandalf fick byta namn till Geisha och är numera sju år och den största divan på jorden. Hon vet precis hur fin hon är och huset fungerar på hennes vilkor. Hon har en operastämma och är en grymt duktig jägare, men tar helst in levande möss så att de andra katterna (och hundvalpen) ska lära sig hur man gör... hon fick en kull kattungar av misstag när vi flyttade till Göteborg, men är numera steriliserad. Hon är delvis Ragdoll men hennes pappa är okänd. Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag gav med mig, eller att hon stannade hos mig när jag och den där sambon gick i sär.
När jag tog studenten ändrades våra omständigheter och eftersom att jag saknade hund så mycket, bad jag mamma att ta valpar på Catchy, så att jag kunde få behålla en liten del av henne. För en gångs skull gjorde mamman som dottern bad, och det blev två kullar valpar med en rottishane. Mamma behöll själv en av valparna från första kullen, och ur den sista kullen, där det kom tio stycken, valde jag ut min valp, Lady. Då var Geisha ett år gammal och dem blev goda vänner ganska direkt. Det bästa Geisha visste var att ligga i bakhåll för valpen och jaga hennes svans.
Lady är mer Rottislik än vad Catchy var och har ett helt annat temperament. Hon är så snäll att hon är dum och låter andra köra med henne: kattungar får bita i svansen och valpar får ta hennes leksaker. Hon är en riktig fegis och är i stort sett rädd för allt, till och med mörker. Min veterinär sa en gång: "Jag har aldrig sätt en så osäker hund som är så snäll och ofarlig". Hon skulle aldrig bita någon utan springer bara och gömmer sig. Helst innanför min jacka, och det har hänt att hon hoppat upp i min famn om någonting blivit läskigt. Hon är otroligt fin med barn, men det tar en stund för henne att förstå att nya människor inte är farliga. Hon gömmer sig helst när någon kommer och man får ignorera henne tills hon vågat sig fram och nosat. Tittar man på henne innan hon fått göra det, fnyser eller skäller hon och springer iväg. Fastän hon nu är sex år beter hon sig som en liten valp och vill helst brottas, snutta på täcket eller ligga i knäet och bli kliad. Hon är otroligt smart och kan öppna allt som innehåller mat, så man måste ha barnspärrar på kylskåp och skafferiet. Rottweilern i henne gör henne supermatglad, flatcoaten i henne gör henne hyperaktiv och berner sennen i henne märks inte alls men ska tydligen finnas där. Hon är mitt allt och bor hos mamma medan jag studerar i USA, tillsammans med Geisha.
Mamma förlorade Catchy i cancer för några år sedan, och ett par år senare även valpen hon behållit, bara fyra år då. Men så fick vi veta att Lady's kullsyster råkat bli dräktig, och mamma blev helt ifrån sig. Så nu bor Ladys systerdotter hos mamma, en slångrig valp på ett och ett halvt år, lika snäll som sin mormor men lika smart som Lady. Och söt som få. Hon heter Tova eftersom hon har så lurviga öron, men vi kallar henne lika ofta för Toka. Hennes pappa var en schäfer/boardercolliekorsning, så hon är en rolig mix av allt möjligt. Det är första gången jag träffat henne nu, efter att ha skypat med henne sedan hon var åtta veckor, vilket känns väldigt kul. Jag känner liksom henne men hon har inte haft en aning om vem jag är... gladare hund får man leta länge efter!
Mammas senaste tillskott är dock en kattunge. Han har inget officiellt namn, men det blir nog Axel av Skärvången. Han är född hos mammas kusin och är en bondkatt med okänd pappa, en kattversion av Tova: lika kärleksfull mot allt och alla men så full av bus och energi att man blir trött bara av att titta på honom. Han går mest under smeknamnen kattjävel, jäkla kattunge, kattskrälle, busunge och lillgrisen/lillskiten. Han lyssnar till allt, så det spelar inte så stor roll vad man kallar honom. Men officiellt blir det nog Axel ändå, eftersom att han älskar att ligga över ens axel... när han väl ligger still. Han föddes i somras så han är ett halvår nu och det är verkligen full fart hela tiden. Mammas vuxna katt och min Geisha är måttligt förtjusta, och Lady ser hemskt olycklig ut men låter honom tugga på henne bäst han vill. Tova och Axel däremot brottas och jagar varandra så fort dem får en chans. Och dem tar varenda chans dem kan få...
Sist och faktiskt minst har vi Pixie, mammas vuxna stallkatt som ingen tyckte om förrän hon blev steriliserad. Innan dess var hon skygg och ohanterbar, men det var som om dem satte in en motor och startade om henne. Numera är hon en kelgris av högsta rang, väldigt lat och jagar inte. Dessutom låter hon som ett får. Hon bräker. Grannen var helt säker på att det var ett får löst i närheten och trodde inte på sin fru tills han såg katten "jama" med egna ögon. Pixie är definitivt en unik katt, allas bästa vän. Lite som Lady; hon låter sig hunsas och jagas och tuggas på och bryr sig inte så mycket. Hon är nog fem eller sex nu. Jag har inte så bra koll. Jag flyttade in tillbaka till mamma när Pixie var vuxen, och bodde med henne två år innan jag flyttade till USA.
Pixie och jag har en tradition som inte mamma visste om förrän jag flyttade till staterna. Jag har nämnligen mjölk i mitt kaffe, och det var katten snabb med att lära sig. Varje morgon gick jag upp först, och när hon hörde kaffebryggaren kom Pixie alltid springande och bräkte så som bara hon kan. Då fick hon en liten skvätt och vi drack i lugn och ro tillsammans, jag mitt kaffe och hon sin mjölk. Men mamma har ju inte mjölk i sitt kaffe, så när jag stack och det var mamma som satte på kaffebryggaren på mornarna, satt Pixie där ilsket och skrek i nästan två veckor. Det var först när mamma av en slump beklagade sig för mig i skype över att Pixie måste ha blivit sjuk eller något, så som hon lät, som hon förstod vad katten försökte tala om... då först fick Pixie sin morgonmjölk och allt var frid och fröjd igen...!
En annan rolig sak är att Pixie älskar mjölk men vägrar dricka grädde. Geisha ratar mjölk men älskar grädde. Och Lady smyger gärna upp och diskar om någon av dem inte dricker upp, för hon äter allt, inklusive tabasco.
Har ni eller har ni haft några husdjur med konstiga beteenden?