När solen hittat hem igen
Vi har fått tillbaka vår sol, och den här veckan har jag spenderat mycket tid på det sociala. Jag och sambon gick och käkade på piren och tittade på vågorna som i omgångar var nästan uppe på piren, för att i nästa stund bara vara krusningar på vattenyttan. Surfarna som var ute var i ena stunden frenetiskt upptagna med att fånga vågor, för att sedan sitta och njuta av solskenet i tio, femton minuter innan nästa omgång vågor rullade in. Det var vacker, men ruskigt kallt. Runt femton grader, rena iskylan för Santa Barbara-borna.
Den här veckan har varit upp- och ner, en riktig berg- och dalbana. De helt klart roligaste ögonblicken var när en tvättbjörn gick över gatan när han fick grönt ljus, vilket var en rolig påminnelse om att vårt samhälle inte är så obegripligt att förstå sig på ändå. Även tvättbjörnar kan lära sig trafikljusen.
Men det bästa ögonblicket på hela vecka och antagligen hela månaden var ett telefonsamtal från min syster. Efter tio års kamp med sjukvården har hon äntligen fått rätt diagnos - fått en diagnos över huvud tagit istället för "för ung för att ha så ont"/hypokondriker/antagligen en inflammation. Tio år. En ung människa som tvingas avbryta studier och som inte kan arbeta för att läkarna inte röntgat ordentligt och inte tittat på vad dem visar, utan avfärdat det som "osannolikt". Tio års ilska brast och glädjetårar svämmade över. En, kanske två operationer, och så får min lillasyster sitt liv tillbaka. Bättre nyhet än så kan man inte få. Jag tar tag i den och klamrar mig fast vid den och blundar för att landet jag befinner mig i just nu är i kris. Här och nu finns det ingenting annat jag kan göra än att glädjas med och för min lillasyster. Och över att jag har så fantastiska vänner. Över hur mycket kärlek det finns omkring oss, i oss.
Men det bästa ögonblicket på hela vecka och antagligen hela månaden var ett telefonsamtal från min syster. Efter tio års kamp med sjukvården har hon äntligen fått rätt diagnos - fått en diagnos över huvud tagit istället för "för ung för att ha så ont"/hypokondriker/antagligen en inflammation. Tio år. En ung människa som tvingas avbryta studier och som inte kan arbeta för att läkarna inte röntgat ordentligt och inte tittat på vad dem visar, utan avfärdat det som "osannolikt". Tio års ilska brast och glädjetårar svämmade över. En, kanske två operationer, och så får min lillasyster sitt liv tillbaka. Bättre nyhet än så kan man inte få. Jag tar tag i den och klamrar mig fast vid den och blundar för att landet jag befinner mig i just nu är i kris. Här och nu finns det ingenting annat jag kan göra än att glädjas med och för min lillasyster. Och över att jag har så fantastiska vänner. Över hur mycket kärlek det finns omkring oss, i oss.
Livet är så mycket mer än att acceptera. Det är inte bara att se stranden med dess alla små sandkorn, utan också se vad den kan bli med lite hjälp på traven. Konstverk av en hemlös i Santa Barbara. Han gör en staty varje dag.