När man träffat sin valp för första gången

Idag var vi och träffade vår valp för första gången. Det där man bara drömmer om hände. Det där man inte ens vågar drömma om, förresten. Jag var ivrig och följde efter uppfödaren som öppnade dörren till där de små sov, och åtta små valpar vällde ut. Jag backade för att släppa förbi dem, och satte mig vid sidan om och bara tittade. Några av dem stannade till och nosade innan dem for vidare ut mot hallen. En av dem ville upp i mitt knä. Hon. Valpen vi har tingat. Ville upp i min famn, gosa, tugga lite, bara vara nära. Jag var i himlen. 
Jag bar ut henne i köket till dem andra. Dem är åtta stycken, en hane och en hona av varje färg. Valpen ovan är vår valps tvillingbror. Vi satt länge där i köket och bara pratade, medan valparna tumlade runt mellan oss, ivriga att nosa, leka och undersöka. De vuxna vovvarna fick vänta på sin tur.
Rasen heter Australian Shepherd och är trots namnet en Amerikansk hundras. Jag hoppas att vår lilla blir glad i agility, något jag höll på med med min förra hund under en tid. Vid valpbesöket var det jag och sambon, min mamma och min mormor. Jag vet inte vem som var lyckligast. Eller jo, det var jag. Utan tvekan. Jag har längtat efter det här i månader, långt innan valparna föddes.
Jag tror det här besöket var viktigast för min sambo, som aldrig haft hund tidigare. När vi träffades för drygt tio år sedan var han till och med hundrädd. Jag är så otroligt stolt över honom som vågat utmana sin rädsla och insett att hundar inte var farliga. Nu är han full av iver och tränar hundägande och uppfostran på varenda hund han kommer över. Här ovan med vår valps mamma och mormor, Chili och Kanel.
Det gäller att ta ett steg i taget, hur litet det än känns, när man ska lära sig någonting nytt. De här valparna är ett prima exempel på det. För fyra veckor sedan kunde dem inte ens gå. Nu skuttar dem omkring och skäller på varandra, ulliga och gulliga och ullkomligt överfulla med liv. Sedan tar energin slut och dem tvärslocknar på platsen dem befinner sig på. Laddar om för ett nytt försök. För varje gång lite skickligare, lite mer livsvana och lite duktigare på de där vardagliga sakerna som vuxna hundar tar för givet. Som att kunna springa och skälla samtidigt. Det är någonting man måste träna på...
Men än är vi inte där. Nu är vi här. Valparna fyllde fem idag och om tre veckor är vi tillbaka igen.
Och nästa gång så den här lilla saken en del av familjen, på riktigt.
↑