När Annie...

I torsdags smög jag upp och gjorde äggröra, kaffe, te och en flingtallrik, smög in i sovrummet och plockade fram de undangömda paketen. Jag lade dem på sängen i slowmotion. Han sov. Jag smög ut, hämtade en skärbräda att använda som bricka och smög tillbaka in. Sedan sjöng jag några rader jag må han leva innan jag glömde bort texten och började skratta. Det var sambons tjugosjunde födelsedag! 

Först var han så trött att han bara ville somna om, men snart kände han doften av mat och kunde tänka sig att vakna till. Även om jag personligen kände att äggröra är ganska trist om man jämför med förra årets pizzamuffins, så blev han superglad. Det är ju det som räknas. Och det behöver inte alltid vara så avancerat. Efter frukosten fick han öppna paket. 

Där fanns lite kläder från familjen hemma i Sverige och lite choklad. Där fanns lite matlagnings- och träningsredskap och en telefonhållare till bilen. Men den present som betydde mest för mig att ge honom, var kniven på bilden nedan. Den är gjord av en människa som är mycket speciell för mig, och det är första gången jag ger någon utanför familjen en sådan. Ingen av mina tidigare relationer har haft en, alla i min familj eller släkt har en. Så nu är han en i gänget på riktigt. Nu kan han hänga med och fiska eller tälta, nu kan han tälja och pyssla han också. Och det gjorde han. Redan samma dag satt han på balkongen med sin kniv och täljde. Nu är sambon verkligen en del av min familj, på riktigt.