När man är sommarfin
Vi är dagar ifrån att åka hem till Sverige. Jag går med lätta steg och solen värmer ett redan varmt hjärta. Jag skulle vilja säga att jag vandrar längs stranden och njuter av de sista dagarna i USA, men det är inte min grej. Jag jobbar in i det sista. Redigerar bilder, fotar. Mellan varven sitter jag i sängen med kattungen i knäet och ser henne bita mig mjukt i handen. Hon är inte hårdhänt, men ihärdig. Och jag är hopplöst förälskad i henne och försöker att inte gråta vid tanken på att inte få se henne på månader. Hon jagar våra fötter och händer men sover på eller mellan oss om nätterna. Kommer upp och spinner och somnar på min bröstkorg om kvällarna. Trycker in sig under min haka och somnar sedan där. Nöjd. Lycklig. Trygg. Och jag blir alldeles varm vid tanken på att hon lever tack vare oss.
Den här sommaren kommer bli så annorlunda, så underbar och så flyktig. Vi kommer bli med kattungar och ha hundvalpar hemma, vi kommer flytta från ett hem till ett annat. Vi kommer säga hej då till vänner och hej till andra. Och jag hoppas få gå längs steninga stränder och frodiga ängar i mulet väder med en växande valp skuttande vid mina fötter och kameran om halsen. Som vanligt blir det inte alls som man ville eller trodde. Men det blir vackert. Mycket vackrare än jag kunde ha föreställt mig för några månader sedan.