När Annie...

Den frågan får jag en hel del. Helt klart är kompisar och skolan högst upp på listan där. Mina två mentorer, Matt och Bruce, saknar jag något så otroligt. Men som tur är finns ju internet. Jag skriver med Matt nästan varje vecka via Facebook och några email i månaden med Bruce, som inte finns på fejjan. 

 

Jag saknar Ross, alltså affären. Det var så enkelt att fynda billiga men bra kläder och presenter där. Dem hade det mesta och till bra priser. Marshalls också. Den affären var typ identisk med Ross. Nu funderar jag på att åka till fastlandet för julklappshandeln. Men jag har hittat några bra butiker här också, beroende på vad man vill ha. Jag är inte ett superfan av onlinehandel. Jag vill se och känna på det jag köper.

 

Jag saknar skolan och tillgången på inspiration, teknik och fotosamtal. Det var mycket enklare att vara kreativ och återskapa det man ville när man hade en studio, all utrustning och vänner omkring sig. Men jag börjar så sakta bygga upp ett nätverk här också. Och snart kommer väl flyttlasset med min egen studioutrustning.

 

Jag saknar pommes och ranchdressing. Men det finns massa gott här i Sverige så det är bara när sambon tjatar om snabbmat som jag ens tänker på det. Jag har bara ätit snabbmat två gånger sedan hemflytten, så det är lite av ett ickeproblem.

 

Jag saknar att kunna svänga mot rött när man ska höger i rödljus. Det finns särskilt ett rödljus i Visby där man får stå och vänta i evigheter och då tänker jag alltid på hur enkelt det var att köra i Kalifornien.

 

Jag saknar vår amerikanska bil. Det var en Ford Explorer från 2001 och den gick som en klocka, trots sina knasigheter såsom att växellådan var ett snäpp felställt eller att ena bakdörren bara ville låsa upp sig vid speciella tillfällen. Men den var underbar att köra, man satt högt och man fick plats med allt från matkassar till skrivbord.

 

Jag saknar att jobba med foto 100%. Jag jobbar deltid i butik här nu och det är en jättehärlig butik, med härliga människor, men jag känner inte att jag utvecklas så mycket. Jag jobbade på samma kedja även innan USA-flytten och har lärt mig det mesta jag kan lära mig där. 

 

Jag saknar tillgången på modeller. Där fanns det mängder med människor och jag var med i en community där det var enkelt att hitta folk. Nu känner jag ingen och här finns inget sådant uppbyggt. Men nu börjar jag ju lära känna människor så det kommer inte vara ett problem länge till.

 

Jag saknar språket. Engelskan är vacker, härlig och numera flytande. Svenskan är svårare. Det finns ord inom främst foto och bröllopsvärlden som jag inte kan på svenska. Jag kan komma på mig själv med att prata engelska med hunden, och jag blir jätteglad när det kommer in en engelskspråkig kund. Särskilt hörom månaden när det kom in en amerikan. "Oh, you've been living in the states!" sa han när jag räckte över honom kvittot. "Yeah, how do you know?" frågade jag förvånat. "Swedes are usually good english speakers, but that expression is only used in the US" flinade han. Avslöjad! Utrycket? "Have a good one", som betyder typ "ha en fortsatt bra dag". När han väl sa det insåg jag att jag aldrig hört någon icke-amerikan säga det förut, och att svenska skolan lärde ut "have a good day". 

 

Annars? Jag saknar inte vädret, klimatet eller maten, inte fikat, inte kulturen. Och absolut inte trafikköerna!