När Annie...

När man är förkyld blir man lite extra nostalgisk och känslosam. Jag hittade lite bilder på datorn och kände att jag bara var tvungen att skriva om det här. Jag kan knappt förstå att dem faktiskt kom. Min familj. Min tid i USA var nästan över men dem hann dit ändå. Och vi besökte en av de häftigaste platserna på jorden. Universal Studios. Platsen som är allt och ingenting på samma gång. En av de bästa upplevelserna i mitt liv - bägge besöken där var helt fantastiska, men det var något särskilt att vara där med familjen.

Min syster är nog ett av de största Harry Potter-fanen i Sverige. Att ta henne till Hogwarts var nog hela familjens roligaste aktivitet under deras besök i somras. Vädret var underbart, mulet men inte kallt. Lagom. Och solen sken i våra hjärtan ändå.

Ibland behöver man lite magi i sin vardag. Och hunungsöl, ugglor och snöklädda tak mitt i Los Angeles. Och familjen omkring sig, samlad, för första gången på många år. Jag tror att senaste gången vi gjorde någonting tillsammans var när min lillasyster flyttade hemifrån för att gå på skola på Tjörn. 

Mina föräldrar skiljde sig när jag var en ung tonåring. Dem hade lagat god middag och vi hade ätit den till levande ljus och mysig belysning. Mamma hade gjort chokladpudding till efterrätt. Så när hon ropade stormade vi ut, jag och min lillasyster. Men istället för chokladpudding väntade det svåraste samtal våra föräldrar antagligen haft med oss. När dem berättade att dem skulle gå isär. Och ändå minns jag inte det som om hela min värld rämnade. jag minns det som så oväntat och enkelt. ganska väntat. Och min familj splittrades inte i tusen bitar. Den bredde bara ut sig geografiskt. Kärlek är magisk om man ser det fina i vad som händer sitället för att leta efter sorg.

Jag flyttade till Växjö, sedan till USA. Min syster åkte till Tjörn, min pappa stannade i Göteborg och min mamma flyttade till Jämtland. Men livet är ju långt och vart vi hamnar framöver vet man aldrig. Så dessa stunder när vi alla samlas och gör någonting är extremt dyrbara för mig. Mina föräldrar är mina största idoler. Inte för att dem är några hjältar, men för att dem klarat det där så få tror är möjligt. Att skilja sig och fortsätta vara vänner. Firat jular och födelsedagar ihop. Aldrig grälat eller skrikit på varandra för sina barn. Dem har tagit ansvar och agerat med sunt förnuft även efter att kärleken falnade mellan dem. Jag är ett skillsmässobarn och jag är så otroligt lycklig över att dem vågade ta det steget. Det har gett mig en uppväxt med två rum, två fantastiska människor, som varit lyckliga och utvecklats på varsitt håll. Det har lärt mig att inte vara rädd för att älska. För jag vet first hand att äkta kärlek inte förgör vänskapen som finns under en relation bara för att glöden kanske falnar. Vänskap är ett val. För mig var Hogwarts inte magiskt för att jag fick åka dit och titta på trollstavar eller häftiga kulisser. Det var magiskt för att jag fick dela det med min familj, hela familjen, samlad.

Vi hade en helt fantastisk vecka allihopa, och kronan på verket var utan tvekan Hogsmead. Även om jag sett det en gång tidigare förvandlades jag ändå till den elvaåriga lilla flickan som drömde om att det där antagningsbrevet från Hogwarts skulle dimpa ner i brevlådan. Skuttade omkring och ropade "titta!" hela tiden. Det här är utan tvekan ett av mina allra vackraste minnen. Att vara på Hogwarts med min lillasyster, mamma och pappa.