När man saknar sin hund

Sambon är i Karlsborg och arbetar, och han tog hunden med sig. Dem kommer hem imorgon, och åkte i måndags kväll, så det är egentligen inte många dagar. Men vår stackars kattunge tycker verkligen att det är ensamt! När hunden är här är det lätt att glömma att han är just en kattunge. Han är lugn och mysig, kelar ibland och sover hos oss på nätterna. Men nu när hunden inte är här... han är sjövild. Han leker med allt han hittar och han följer efter mig som en liten hund. Om han inte ligger i mitt knä, ligger han vid mina fötter. Om jag går från rum till rum följer han efter och lägger sig där istället. Det är helt underbart. Så social och go. Maiko. En av de roligaste katter jag någonsin känt.
 
Hans mormor är inte alls lika rolig just nu. Nu när vädret är bättre och valparna kommer förbi om dagarna är hon mest ute och smyger sig in, ytterst vaksamt. Och då Maiko är extra lekfull och anfaller henne så fort han ser henne i hopp om att ha en lekkompis, har jag knappt sett henne de senaste dagarna. Annars är hon en riktig kelgris, en primadonna av rang. Det ska bli skönt att flytta, så att man kanske ser mer av dem bägge två. Och kastrera Maiko, så att han får gå ut. Kanske får vi i så fall knappt se någon av dem, om det är roligare att vara ute på äventyr i det vackra vårvädret än att vara inne hos matte... än så länge får Maiko nöja sig med att vara bland vårblommorna på påsen. Men det verkar han ganska nöjd med.