När Annie...

Så var det dags, att hoppa in i bilen och åka söderut igen. Att lämna mamma och Tova, hennes bolltokiga hund, att lämna den totala tystnaden där brusandet av löv tycks mullra över vidderna i brist på ljudet av fordon. Det är dags att lämna lugnet och åka ner tillbaka till sensommaren. Här uppe har hösten anlänt, om än bara försiktigt, med gula inslag i björkarna och utblommade rallarrosor i dikena.

 

 

Nästa gång jag kommer upp, har trädens löv fallit, och grenarna kommer att vara täckta av ett tunt lager frost. kanske har snön fallit, inte bara några flingor, utan ett tunt lager på marken. Nästa gång jag kommer upp har mamma höstlov och vi kommer kunna umgås mer. Då kommer min syster att vara med, och mitt hjärta kommer att vara till bredden fyllt av julkänslor, för så är det alltid i november. Men nu, nu har första frosten just kommit, och naturen har börjat förbereda sig på att fälla sommarens miljontals bland. Och jag vänder söderut mot Ramnäs och sedan Hallstahammar, kanske även Västerås och Uppsala. Jag kommer att ha en vecka innan båten går tillbaka, att hälsa på släktingar och att lära känna sambons nya arbetsplats, som jag också kommer att arbeta me på projektbasis. Nya kontakter kommer att knytas, nya projekt startas. Hösten är tiden för nystart och förändring. För mig börjar det idag. Hej, hösten.