När man gjort en mentalbeskrivning
Jag skrev igår hur gulliga valparna var, men jag skrev ingenting om hur det gick för Hollie på mentalbeskrivninge, den egentliga anledningen till att vi åkte upp till Sundsvall. Nåväl, det gick jättebra. En beskrivning är inte en stämpel om en hund är bra eller dåligt, utan snarare en utvärdering som berättar för uppfödaren om hon avlat på bra gener, och för oss vad vår hund är lämplig för och vad vi kan förvänta oss av henne i olika situationer.
Jag lämnade mobil och kamera i bilen, för jag trodde att det skulle dröja länge innan det var vår tur. Men tack vare strykningarna, var jag helt oförberedd när vi ropades upp. Flera av de andra hundägarna utryckte nervositet. Jag var mest nyfiken. Det var ju inget "prov", så jag såg inte vad jag skulle vara nervös över. jag var bara ruskigt nyfiken på hur Hollie skulle reagera när främmande människor hoppar fram ur buskarna, på skott eller plötsliga läskigheter.
Vi fick vad man skulle kunna säga var högsta beröm. Hollie är inte lättskrämd, men nyfiken. Hon blev inte rädd förrän "spökmomentet", när två konstiga vita figurer hoppade fram och sakta rörde sig mot oss. Då skällde hon och ställde sig framför mig, som för att skydda mig. Hon hade koll på dem hela tiden, tills att dem vände sig från henne och stannade. Då släppte rädslan och hon spang självmant fram för att undersöka vad det var, och när hon insåg attd et var människor blev hon glad och hälsade glatt på dem. Över lag fick jag höra att jag har en väldigt trygg, nyfiken dam, lagom lekfull och med en väldigt fin relation till mig. Tydligen tittade hon mycket på mig för att kolla hur jag reagerade eller om jag skulle komma med något kommando. Jag, som var tvungen att stirra rakt fram, såg nästan inga av hennes reaktioner. Men jag hörde att hon fnyste åt overallen som flög upp några meter bort och jag såg i ögonvrån hur hon tittade på mig vid den rasslande tunnan. Jag hörde hur hon glatt tuggade gräs när vi kollade passiviteten i tre minuter. Hon är en mycket stabil hund. Inte ens skotten skrämde henne. Jag kunde inte ha varit stoltare.
Så det var med glädje jag släppte henne med en syster och en bror, så att dem fick springa och leka, efteråt. Gosade valpar och åkte med på lunch med några andra av deltagarna innan jag körde vidare mot Jämtland och mamma. Stolt och lycklig, med en väldigt trött hund bak i bilen. Det var en otroligt rolig söndag och det var så kul att se likheterna och olikheterna mellan syskonen. Att Hollies systers öron stod upp medan brödernas låg precis som Hollies. Att Hollies syster var lika tyst som Hollie och tydligen reagerade typ likadant på "spökena". Att bröderna var mycket mer "pratiga" än flickorna. Hollie var minst av alla, med någon centimeter i mankhöjd till sin närmaste syster. Hanarna var mycket större. men alla var lika kärleksfulla och sociala.
Bild från Sara, Millis ägare.
Nedan ser ni vårt tappra försök till en gruppbild.
Bild från Sara, Millis ägare. Messi, Hollie, Aiko, Millie och Fade.
Hollie är en fantastiskt fin hund på alla sätt och vis och det beror inte bara på fina gener utan på att hennes ägare också hanterar henne och livet helt fantastiskt bra.