När Annie...

 

Det är en himla osäkerhet, att vara sin egen. Men det är också så himla skönt. Jag jobbade ju på Rusta till och från i sju år, innan dess ett år ungefär inom hemtjänsten och ströjobb inom resturangbranchen. Så jag känner att jag ändå provat en del, jobbat kvällar, helger, nätter, mornar och helgdagar. Att vara egen med ett litet, nystartat bolag innebär en hel del obekväm arbetstid och ingen ersättning för det ekonomiskt. Men det innebär också frihet. Ansvar, men frihet. Att kunna lägga upp arbetsdagen när man vill och kan, istället för att behöva sjukanmäla sig för migrän ett arbetspass, skjuter man dagen och tar ledigt på morgonen. 

 

Första året efter att vi startade bolaget var jag deltidsanställd på Rusta, och det gjorde att jag hade jättesvårt att hinna, att fokusera och att satsa på företaget. Så tidigt i somras satte sambon ner foten och uppmanade mig at säga upp mig. Att säga upp tryggheten och det bekanta och kasta mig ut i det okända. Vi har företaget ihop, men han är ändå anställd på bland annat Försvaret och tjänar rimliga pengar, så om det värsta skulle hända, var han trygg i att vi skulle klara oss och bekväm i att kunna vara försörjaren. Hade han inte sagt det hade jag antagligen jobbat i butiken idag och haft lite ångest över allt som behövs göras.

 

Idag mår jag fantastiskt, känner mig lugn och lycklig med en bra struktur i vardagen. Jag vågar inte ta ut någon hög lön än utan tar ut precis så mycket jag måste varje månad. Nu vid jul kändes det tufft, men annars så är det en rolig utmaning. Det var ju inte så länge sedan vi var fattiga studenter, så vi har inte vant oss vid stora spenderarbyxor. Men det är ändå en liten oro inför våren, inför att bli förälder och veta att jag inte kommer att kunna vara föräldraledig som andra mammor. Att jag kommer att behöva jobba så fort som möjligt efter förlossningen. Minimibeloppet är ju inte direkt möjligt att leva på. Men jag har det hellre så här. Oron och osäkerheten är ett svagt fladder i magen, som vägs upp av det starka pirrandet i hjärtat att få jobba med det jag älskar. Nu under hösten har det nästan enbart varit redigering i och med foglossningen, men jag har ändå orkat med några roliga uppdrag och fotograferingar. Tack vare det här halvåret som helt egen vet jag hur sårbar jag är, men också hur stark jag kan vara. Och vilket bra team jag och sambon är. Han ser fram emot en lång och trygg pappaledighet. Vilket jag tror passar oss som familj riktigt bra. Mitt liv har aldrig varit "normalt" och kommer troligtvis inte bli det heller. 

 

Man måste också våga ifrågasätta normerna som finns omkring oss. Om vad ett jobb är, om vad en bra lön är, och vad som är viktigt för en som person. Är pengarna det viktigaste, eller upplevelsen av jobbet? För vissa är pengarna viktigast, så att man kan uppleva mer på sin fritid. Men för min edl lever jag min dröm. Jag får göra det jag älskar allra mest på arbetstid och tjänar mindre, men min fritid kan jag ägna åt dem som verkligen betyder något och det kostar mig ingenting. Min sambo, mina djur och snart, vår lille bebis. Man måste våga för att vinna. Tack, min fina sambo, för att du höll mig i handen så att jag vågade hoppa. Det är värt varenda svårighet.