När man firat Julafton - och gett bort en kattunge!
Så, nu är det dags att sammanfatta julafton 2018! Jag hoppas ni hade en bra jul - vi vaknade till vår första vita jul på många år! Inte alls så konstigt i och med att (förutom förra julen, men då minns jag inte om det var snö) vi tillbringade de senaste 3 jularna i södra Kalifornien. Där snöar det inte ofta (inte alls)! Men vi återtog en tradition vi hade där borta, nu när vi har ett eget hem och inte behöver tänka på vad andra tycker eller tänker: natten till julafton sov vi i vardagsrummet med granen inom synhåll.
Vi vaknade med Hollie mitt i mellan oss och doften av gran och pepparkakor hängande i luften. Jag bakade lite kvällen innan, så att det skulle dofta gott under julafton. Det gjorde det verkligen. Efter en frukost bestående av risgrynsgröt tog sambon ut Hollie på en promenad medan jag städade upp och gjorde huset redo för julfirande. Dagen innan hade jag ställt iordning vårt cafébord under en duk med mina gamla köksstolar runt om. Där tänkte jag att vi kunde både äta frukost och julmat med sambons mamma senare på kvällen.
När sambon kom hem från promenaden hoppade vi in i bilen och åkte till hans barndomshem. Där hade hans pappas nya fru lagat en fantastisk jullunch med typ fyra sorters köttbullar. Alltså, det här med att vara gravid under julen är lite av en plåga. Man ska undvika socker (hehe, as if...) och man kan inte äta stora portioner för man blir mätt på nästan ingenting och måste istället äta ofta... det är ju väldigt lätt att ta för mycket på tallriken även i vanliga fall!
Sambons pappas familj har en liten kennel med Flatcoated Retrivers, så det var livat och glatt. Hollie växte upp med deras näst äldsta tik, och vi var hundvakt för deras hanne för några veckor sedan, så hon anser att två av dem är hennes bästa vänner. De andra två är några år äldre respektive en liten valp som är så underbar att man inte vill sluta klappa henne. Vi fick en lugn jul medan dem åt upp sina julklappar (små tuggben) och sen när de flesta hundarna däckade. Hollie försökte hålla sig vaken och leka hela tiden, men även hon blundade en kort stund där ett tag...
Efter maten delade vi ut julklapparna. Det är tradition i sambons familj att rimma, så klapputdelningen tar ett tag men det är ju bara underbart. Vi var ändå "bara" närmaste familjen, sambons pappa med fru, hennes två söner, jag och sambon. Och hundarna. Och så fick jag klappa en kattunge! Ute i växthusen brukar katter flytta in (det är ju varmt och skönt om vintern, regnfritt på sommaren och till ett jordbruk dras det ju möss/råttor som katterna tar väl hand om) och de flesta av dem är vilda. När vilda katter flyttar in blir det ju ibland kattungar, och just den här hade bestämt sig för att flytta ut ur växthusen in i boningshuset istället. Jag blev riktigt förtjust i henne, och föreslog väl något dumt... då dem inte hade tänkt ha katt (det ska snart paras för ny valpkull och det räcker gott med fyra hundar i huset) tyckte jag att sambons mamma kunde få henne i julklapp. Sambons mamma förlorade sig katt i höstas och har uttryckt att det varit tomt utan husdjur... så vi packade in katten i bilen och tog med henne när vi åkte vidare till sambons mamma. Jag skulle släppa av sambon där, för han skulle vara tomte åt en familj, innan jag och Hollie styrde hemåt.
Att ge bort en katt till någon i julklapp är nog det värsta man kan göra (om man inte är förälder och der är ens barn som få katten, då är det nog det mest uppskattade man skulle kunna göra!). Men här var det lite speciellt. Det var full ångerrätt, och i bilen till sambons mamma bestämde vi att om hon nu skulle säga nej, skulle katten flytta hem till oss istället.
Hon sa inte nej. Hon sa kanske, kanske, kanske! Så katten ska bo hos henne på prov några dagar medan hon bestämmer sig om hon är redo för ny katt eller inte. Och om svaret är nej... då får Geisha en chock lagom till nyår!
När sambon var klar som tomte åkte han med sin mamma hem igen och vi gjorde i ordning julmat för kvällen också. Så vi kvinnor värmde och dukade fram maten medan sambon satt och skrev sina julrim. Han skriver dem alltid i sista minuten. Det både imponerar och irriterar mig, för personligen kommer jag inte ihåg vad som ligger i vilket paket om det är fler än två och det gått mer än några timmar sedan jag slog in det.
Vi dukade fram i vardagsrummet, för jag litar inte på att vår ungkatt Maiko skulle låta maten vara ifred om det lämnades obevakat i ett annat rum medan vi åt i vardagsrummet. Och vi ville ju äta och vara i rummet med både julgran och eldstad! Efter maten öppnade vi paket. Läste rimmen och jagade katten, som snodde snöret av ett av det oöppnade paketen medan vi va distraherade av att öppna. Sambon jagade honom och lyckades sno tillbaka snöret och sätta tillbaka det... så fick katten nöja sig med snörena från dem vi öppnat istället.
Eller... nöja sig och nöja sig... han blev bortjagad från paketen och lade sig tillslut och tjurade i soffan, innan han migrerade till mig på fotpallen där det var närmare till snörena. Snöret är tydligen det bästa med julen, om man är katt.
Och när katten var sysselsatt kunde vi öppna klapparna i lugn och ro. Det var många, riktigt bra rim! Sambons mamma är ett proffs på rim. Sambons rim är... tja, väldigt unika och riktigt roliga! Om man bara kan läsa dem... hans handstil lämnar en hel del kvar att önska... men det är ju en del av det roliga! Att lista ut vad det står...
Efter klapparna fikade vi, sedan körde sambons mamma honom till en barndomskompis vars svärföräldrar bor granne med oss och åkte sedan hemåt mot sin nya katt. Jag lade mig på soffan och satte på en julfilm medan jag surfade runt och funderade på om jag skulle vänta uppe eller gå och lägga mig. Sambon kom hem en kort stund senare dock, och vi gick och lade oss tillsammans. En bra avslutning på en toppendag!