När man tänker kring ämnet grannar
Det är lite lustigt, det här med vad man tänker på när man ska in på operation. Jag tog av mig mina strumpor och fick syn på mina tånaglar väl inne i omklädningsrummet. Jag insåg att dem behövde klippas. Så oroade jag mig för att någon skulle tycka att mina tånaglar var för långa. Skrattade åt mig själv. Jag hade en stor senknuta/ganglion, på fotleden, och jag tänkte på att någon skulle stirra på mina tånaglar? Så fånigt. I övrigt var det en riktigt fantastisk upplevelse. Personalen på Visby Lasarett var underbara, och själva operationen var rolig. Rolig. Det är ett ord som få skulle använda om en operation, men jag opererades av fyra kvinnor och då jag bara var lokalbedövad skrattade och pratade vi oss igenom operationen. Jag kände ju ingenting, så det var inte ens obehagligt. Det obehagligaste var att sätta bedövningen inför operationen... av fyra sprutor så träffade två rakt i nerverna. Men när det var över var det inte alls så farligt. Efter det var det som om jag inte ens hade någon fot, vilket gjorde det väldigt obehagligt att försöka gå på den. Men nu ligger jag hemma, med känsel i foten igen, och önskar att valpen kunde gå och lägga sig så att jag slapp dåligt samvete för att jag inte leker med henne.
Tankarna som går i huvudet just nu snurrar kring tacksamhet. Jag är så tacksam över att vi bor som vi gör. Utan grannar. Jag kan hoppa ut med hunden på kryckor och rasta henne på tomten utan att någon klagar. Jag behöver inget koppel. Jag kan kasta boll med henne i köket på nedervåningen nu när jag måste ta det lugnt. Ingen granne under som klagar på dunsar. Annat var det förr. Jag läste på Facebook om vad jag klagade på den här dagen för några år sedan:
Grannar som väsnades eller klagade på oväsen. Jag minns den gamla damen 2011, som satte arga lappar i trappuppgången om allt och ingenting, som klagade på ljud från vår lägenhet som hon omöjligt kunde höra tre våningar under oss, som trodde att vi enbart rastade vår hund framför hennes fönster när det i själva verket var hennes egen son som rastade sin hund där... hon vars alla lappar var skrivna med en gammaldags handstil, som hon aldrig signerade i tron att hon då var annonym. Jag var så glad när vi flyttade därifrån. Grannen under oss sa att han inte hörde oväsen från oss, så jag förstår fortfarande inte hur tanten på första våningen kunde höra oss när vi bodde högst upp.
Året efter hade vi en annan klagande granne under oss. Hon klagade på att vi "flyttade möbler tidigt på morgonen varje vardag". Det hon hörde var när min dåvarande sambo öppnade byrån för att ta ut sina kläder innan han gcik till jobbet. Hon gnällde ofta på oss, och jag brukade sitta och lyssna på den lilla treåringen på våningen ovanför oss och tänka att hon borde varit glad över att ha oss rakt över sig och inte den barnfamiljen. Så nu sitter jag här i lugn och ro och tänker på vår nuvarande rumskamrat, sambons styvbror, som aldrig klagat på någonting vi gör, och som vi inte kan klaga på över huvud taget då han varken syns eller hörs. och jag tänker att livet är bättre än på mycket länge, trots rastlös valp och nyopererad fot. Kanske lägger sig valpen snart och somnar intill mig, som hon och katten gjorde igår:
Har ni något minne av någon särskild granne?
Där jag bor finns det och har funnits reptiler. Vi hade en äldre dam som "ägde" hela fastigheten och gick under smeknamned krokodilen för att hon hade små öron och var otroligt gapig. Hon var nog den värsta och mest elaka (tom onda) människa jag träffat under mina 55 levnads år. Det var lugnt i några år efter att krokodilen flyttat till hem för senildementa men för tre år sedan flyttade det in en lite yngre kvinna som har tagit upp staffettpinnen. Hon kallas i folkmun för grodan. Hennes öron är också oerhört små och käften stor och är en riktig pain in the ass för oss alla som bor här. Det märkliga är att hennes sambo är jättetrevlig så hur han står ut är ett mysterium. Intressanta och annorlunda och för en själv lite eller mycket jobbiga människor lär väl alltid finnas och jag själv är säkert jobbig för någon jag med :)