När Annie...

Jag sitter på kontoret just nu, läser igenom de amerikanska nyheterna och tittar på bilder som får mitt hjärta att vilja sjunka ner i jorden, just som bilen på bilden gjort. Staden jag kallade mitt hem i tre år, som sambon älskat i sådär sex år, skakas av ännu en naturkatastrof. Första gången var innan jul, när den största skogsbranden i Kaliforniens historia härjade utkanterna och brände ner vänners familjemedlemmara hem. Att se bilder från staten, vänners bilder, var surrealistiskt. Nu händer det igen, knappt en månad senare. Den här gången var det inte eld, utan vatten, som härjade människorna och som tog oskyldiga liv. Vatten som orsakade ett jordskred, hus som störtat samman och motorvägen som sköljts bort. Jag väntar på svar från de närmaste vännerna, hoppas att dem är okej. Det är obehagligt att se bilder på paradiset se ut som en krigszon, och undra om dem man älskar mår bra. 

 

Livet är så skört, så vackert och så bräckligt. Vi människor bygger in oss i borgar, i skyskrapor eller fordon, men vi är aldrig skyddade mot världen vi lever i. Den kan när som helst vända sig emot oss, och skyddet vi byggt upp blir vad som dödar oss, fångar oss under sin egen tyngd. Idag finns mitt hjärta i USA, och jag hoppas att dem jag älskar vaknar trygga imorgon. Under tiden sitter jag här på mitt kontor, och njuter av hur vackert mitt bräckliga liv är. Hur fantastisk min vardag är och hur lyckligt lottad jag är. Livet är en knopp, så vacker, men beroende av sin gren för att blomma ut. Det är så lätt att glömma, men så viktigt. Sköt om er där hemma. Och skänt en tanke åt vad ni älskar och är tacksamma för. Glöm inte bort att stanna upp i vardagen, och njut av din vardag.