När man visar sitt inredningsliv
Alla vet hur det ser ut, det perfekta hemmet. Det lustiga är att det ser så himla olika ut för alla människor! Har ni tänkt på det, när ni pratar med era partners eller nära vänner? När man går in på Hemnet ser man verkligen vilka olika bostäder det finns där ute, och varenda ägare har garanterat byggt, färgsatt och fixat så att deras hus blir så "fint" som möjligt, i alla fall enligt den smaken dem hade medan dem renoverade. Idag klagas det på bruna tapeter, men då dem sattes upp måste dem ju ha varit supermoderna och älskade!
Printscreen från Hemnet
Det här med bostäder är så himla olika, vad man anser vara "perfekt". Man får heller inte glömma att det ändras genom livet! Man förändras som människa och ens livssituation utvecklas. Det som passade studentlivet passar troligtvis inte för familjehemmet eller pensionärens tillvaro och behov.
Det här inlägget handlar om mitt inredningsliv. Från Göteborg till Småland och till USA's västkust och sedan till Sveriges yttersta Östkust. Det började i Bohus strax norr om Göteborg, i ett hemskt rum med hästar på hela väggarna, ett typiskt barnrum där inget matchade men där varenda detalj var älskad. Där bodde jag från det att vi fick varsitt rum, jag och syrran, tills dess att föräldrarna skiljde sig och jag flyttade ner i pappas gamla datorrum/mancave. Jag har tyvärr inga bilder från något av de där rummen, men jag har ett par gamla bilder tagna med några års mellanrum på mig när jag fick mina husdjur, hamstern Aragorn och senare kaninen Legolas. Man skymtar rummet i bakgrunden... allt med olika färger, praktiskt och inte vackert. Jag hade själv valt tapeten några år tidigare och täckte den med foton, affisher på hästar och enhörninar och artister jag inte hade en aning om vilka det var, men som kom med ungdomstidningen Okej. Som barn brydde jag mig inte om inredning, så länge det var praktiskt. Men jag drömde om ett hus man kunde springa runt (jag är uppvuxen i radhus) och en stor trädgård att leka mörkgömme i. Helst med en koja eller lekstuga.
Först delade hamstern Aragorn och senare kaninen Legolas mitt rum på den tiden.
Drömmarna förändrades lite när föräldrarna skilldes. Hos pappa delade jag och syrran rum, ett rum som aldrig blev i ordninggjort utan var kalt och tråkigt under alla år vi bodde där tillsammans. Först när jag flyttat hemifrån så blev det fint, för då kom jag och gjorde i ordning det till syrran. Just innan jag började omrenoveringen såg det ut så här:
Jag lärde mig att jag avskydde att bo i lägenhet och jag var helst hos mamma, där man kunde spela hög musik och där man aldrig såg grannarna. Pappas gamla mancave hade vita väggar och betonggolv och tyvärr har jag inga bilder på det rummet från tiden jag bodde där. Jag var 14 år, konstnärlig och t-o-k-i-g i Sagan om Ringen, så jag målade ett hörn till Rohans slätter och dekorerade möblerna med snirkliga guldornament. Det var hemskt fult men jag älskade det och jag fick helt fria tyglar. Där startade intresset även om jag då drömde om att ha ett hus som såg ut som ett alviskt slott.
Därefter flyttade jag hemifrån till Växjö, där jag delade en lägenhet med bland annat min nuvarande sambo. Jag hade ett rum på 10 kvadratmeter, som inreddes med mammas gamla gästsäng, en sekretär för 100kr, en minibyrå och en datorstol. På vintern var rummet knallrött och överpyntat med julpynt och resten av året var det knallgrönt. Hemskt, men alltid städat och mysigt. Varenda detalj hade jag fått av någon annan eller gjort själv. Överkastet hade mamma sytt och tavlorna målade jag i skolan. Jag hade fortfarande ingen kamera, men började ta bilder med mobilen. Jag tog ingen på rummet, vad jag minns. Däremot hittade jag en gammal bild min nuvarande sambo tog, på mig och min senare första sambo...
Man anar konceptet med egenmålade ravlor, en säng som om dagen lekte soffa och mörka, gröna färger. Minns att jag gillade de där hemska trådgardinerna som var så moderna då. Tänk att den här bilden togs av min nuvarande sambo, när vi var 17-18 år...
Jag kommer aldrig att glömma mitt livs första riktiga lägenhet, som jag delade med min dåvarande pojkvän (bilden ovan) i Alvesta. Vi hade så himla olika idéer om vad ett perfekt hem skulle vara. Han tänkte sig en modern, minimalistisk lägenhet i svartvitt mitt i centrala stan (Helst i New York), medan jag såg framför mig en stor, ljus villa i lantlig stil ute på landet (Helst i Storbrittanien). Vår första riktiga lägenhet ser ni nedan. Det var en takvåning med snedtak och takfönster. Jag älskade den, men hyresbolaget var... på ren svenska idiotiskt. Det var tack vare dem som jag blev så besatt av att köpa min bostad. Inför inflytt fick vi själva välja tapeter i sovrummet och färgnyans i hallen, vilket var jättekul men det fanns inte mycket att välja på. Dem målade hallen med en icke avtorkningsbar färg, så när vi städade försvann färgen och det skulle vi betala för vid utflytt, för det var ju nygjort när vi flyttade in. Allbohus hävdade att vi skulle ha kontrollerat att hyresbolaget använde avtorkningsbar färg, trots att allt sådant gjordes innan vi ens flyttade in. Men trots det dåliga avslutet älskade jag den här lägenheten. Vi inredde den med prylar andra skänkt oss, så inget matchade. Vi hade inga pengar att köpa inredning för och märkte därför inte hur olika vi tänkte. Så här såg den ut:
Jag har väldigt få bilder kvar från den tiden, men här är några som visar hur det såg ut:
Här skymtar ni Geisha som kattunge...!
Med tanke på våra olikheter är det inte så konstigt att den relationen inte höll. Vi blev bägge två mycket lyckligare när vi flyttade isär och fick leva ut våra respektive önskningar. Det blev uppenbart när vi flyttade till hyresrätten i Göteborg att vi inte tyckte lika någonstans. Nu slutade relationen inte på grund av bostaden, men vi grälade mycket om den. Medan vi har ihop brukade vi besöka hans morföräldrar, som hade en fantastisk gul villa med en punchveranda där fönstrena hade vitt spröjs och mycket detaljer. Jag förälskade mig i den typen av hus och började drömma om en gammal trävilla a la Pippi Långstrump.
Här blev det tydligt hur olika smak vi hade. Ekonomin blev nu bättre och jag började köpa saker jag tyckte var vackra. Han hatade dem, men sa alltid att det var "okej" när jag frågade. Det slutade i stora gräl om att inte säga ja om han inte tyckte om det. Jag drömde om kollage med gamla, vackra ramar på väggarna (men hade bara råd med billiga ikea-ramar), om en ljus vitgrå bas med detaljer från olika kulturer, färgexplotioner och mycket textiler. Jag samlade på inspirationsbilder - som jag fortfarande älskar än idag, så min stil är fortfarande ungefär samma, men möjligheterna var mindre på den tiden, och det ständiga kompromissandet gjorde att ingen av oss fick som vi ville. Mina loppisrundor blev fler och jag köpte bland annat mitt skrivbord i trä, bokhyllor som mamma sedan behöll och köksmöblerna). Man anar redan här att jag förälskat mig i turkost.
Min förra hund, Lady, skymtar i köket.
När relationen var över flyttade jag hem till mamma för att spara pengar att köpa hus för. Att köpa hus i Göteborgstrakten är ju inte gratis och nu var jag ensam. Nästan varenda pryl i lägenheten var min, så vid separationen tog jag med mig nästan allt, packade i boxar och förvarade på mammas vind och i hennes källare. Men det var i den här vevan jag åkte till Gotland för att hälsa på killen som jag då kallade "vän" men som numera bär titelt "sambo" och fick syn på Gotlandshusen. Från att ha drömt om en liten trävilla full med snickarglädje och punchveranda (i brist på engelska stugor i sten med lågt tak och bjälkar överallt) drömde jag nu om små kalkstensgårdar med fina verandor och vit putsfasad, färgglada fönster och rosor i trädgården! Öppen spis, vedspis eller kakelugn stod också överst på önskelistan.
Nu var jag fri att köpa vad jag vill, matcha hur jag ville och drömma fritt. I rummet jag hade hos mamma hjälpte hon mig att tapetsera, för jag var nybörjade och vågade inte sätta upp den dyra tapeten själv än. Mitt rum inreddes med en antik säng, diverse loppisfyndade ramar så att jag äntligen fick mitt kollage, kuddar från Indiska och Rusta i siden och paljetter... det var en himla blandning mellan gammalt och nytt och jag älskade rummet. Det var sorg när mamma sålde huset och flyttade norrut, men då bodde jag redan i USA med sambon medan vi pluggade. I och med mammas flytt så beslutade vi att flytta till Gotland efter examen, så våra föräldrar hjälpte oss och fixade så att alla mina saker packades och forslades till Gotland där de blev stående och väntade på vår ankomst.
Min förra hund Lady skymtar igen där i sängen, hennes favoritplats.
Mitt rum hade en bas i grått och vitt, med mycket mörka möbler och trä mot metall. Jag älskade färger men höll det till rummets tyger och tavlor, så att det var enkelt att pynta till jul eller ta in våren med blommor. Samma tanke behöll jag när jag 2014 flyttade till USA.
Vi fick inte måla om väggarna i vår hyresrätt i USA, som var blekt gula i en nyans man inte tänkte på förrän man höll upp något vitt mot väggen. Rummet var litet med ett fönster som vätte mot norr, så vi hade aldrig dagsljus som föll in vilket gjorde rummet mycket mörkt. Därför valde jag att måla möblerna vi byggde själva vita. Sambon retades och sa att "du målar allting vitt" vilket inte alls är så jag ser min stil. Jag är absolut ingen "shabby chic"-tjej! Men i det mörka rummet var jag lite tvungen. Ändå hade vi ett stort, mörkbrunt skrivbord och en grånad trähylla (hyllan tog vi med oss hem tillbaka till Sverige). Jag kompenserade de vita möblerna med färg på filtar och målade hörnhyllan glatt turkost. Jag älskade vårt rum, och mot slutet hade jag även givit resten av lägenheten en liten make over. Vi tog med oss 24 kollin hem från USA i en container. Mycket var självklart kamerautrustning, men mest var det kökssaker, böcker och textiler. Jag älskade inredningsstilen i Kalifornien, där kulturkrocken kombinerade stora, tunga trämöbler med roliga detaljer och textiler med mycket mönster och färger.
När vi kom hem från USA mellanlandade vi i sambons barndomshem och gjorde i ordning sovrummet och garderoben där i väntan på att lista ut vad vi ville. Ordnade med jobb och kom på fötter igen efter en ekonomisk tung flytt från USA, där bland annat containern fastnade i tullen och kostade dubbelt så mycket än vad det var tänkt från början. Sambon, framförallt, behövde landa på Gotland och lista ut vart han ville bo. Jag kunde ha bott kvar där, men den gården är gigantisk och i slutendan kände vi båda två att vi hellre hade något som vi kunde styra över, än som styrde oss. Och så kom jakten på drömhuset igång. Under tiden bodde vi i det vackraste sovrum jag någonsin haft, i ett av världens vackraste gamla hus.
Tapeten hade vå svårt att enas om, men vi lyckades till slut! Och Hollie skymtar så klart!
Och nu är vi här:
I vårt egna hus, med en planlösning som ser ut så här:
Här kommer vi att skapa oss ett hem, jag och sambon. Hur det kommer se ut om ett tag ska bli spännande att se, men det påminner hittills mycket om mitt gamla rum i Bohus och om vår lägenhet i USA. Prylarna är ju därifrån, så det är inte så konstigt. Våra ledord är mysigt, praktiskt och hemtrevligt. Just nu är det lite väl vitt, men jag tror det ordnar sig när prydnaderna kommer fram, tavlorna hängs upp och gardinerna kortats av. Vi gick från en takhöjd på 260 till 190 så jag sålde mina gardiner, och de nya jag fått av farmor är 240 så dem ska kortas av innan dem kommer upp.
Både Maiko och Hollie skymtar i bilderna... vad vore ett hem utan djur?
Och äntligen har jag ett litet hus med bjälkar i taket, vit (extremt ljusgrå) putsfasad och lantligt läge. Vad bättre är, delar jag det numera med en sambo med liknande smak. Vi har inte helt lika drömmar och tankar om "det perfekta huset", men våra drömmar kan enkelt kombineras. Han älskar också gamla, unika möbler med ålder eller hantverkshistoria, färger och mönster mot enklare bakgrund. Jag ser fram emot att inreda, tömma alla kartonger och hitta/bygga möbler som passar. Huset är litet och har knasig takhöjd och mycket vrår, så det är inte helt enkelt att möbkera! Men det kommer bli väldigt kul att titta tillbaka på de här bilderna - och det här inlägget, om några år. Mitt inredningsliv från barnrum till hus!
Min kärlek för gammalt, för turkost, husdjur och för fondväggar verkar i alla fall hålla i sig...