När Annie...

Ett år sedan, drygt. Jag hittade dessa bilder på fel hårddisk och skulle bara flytta dem rätt. Men så såg jag Hollie. Så liten hon var. Och så bitsk! Jag kommer ihåg att jag hade randiga händer och att jag och sambon kallade henne för vår lilla piraja. Hon var så sjukt söt att man bara ville pussa och krama på henne, men man ångrade sig nästan genast när man lyft upp henne i sängen. Nu är hon kanske inte lika gosedjurssöt, men nu kan man mysa med henne i timmar. Jag är så glad att den där sommaren är över. Hon var ljuset som fick min värld att snurra.

I skrivandets stund sitter jag och lyssnar på en podd om utmattning, och jag inser hur nära det var. Att jag knäckte mig själv. 2017 var utan tvekam mitt livs tuffaste år, inte för att det var fyllt av hemska händelser, utan för att det var så tungt på det personliga planet, med många livsavgörande beslut, relationer som gick fel, negativa människor och oro för framtiden. Jag höll på att gå in i väggen. Det var på håret att jag inte föll. Det var främst tack vare relationen med sambon och min mamma, som gjorde att jag orkade. Deras stöd. Min mamma hjälpte mig ekonomiskt när vår hyresvärd krånglade, och stöttade mig i telefonen alla de kvällar sambon var på fastlandet utan teckning på sin telefon. Sambon tog över mitt lass när jag inte orkade bära det längre, utöver det sedvanliga man gör när man älskar varandra. Pratar, stöttar, avlastar, tar hand om. Vår relation var fantastisk redan innan, men 2017 förde oss samman ännu mer. Vi har valt varandra om och om igen. Jag har aldrig varit så trygg med någon eller så kär i någon som jag är i honom. Så att se tillbaka på de här bilderna får mitt hjärta att värka. Det var en av de få riktigt fina dagarna vi hade förra sommaren.

Vi åkte till Roma Klosterruin och fikade. Väntade på solnedgången då vi filmade fina klipp till en video vi gjorde till Gotland Whisky. Hollie fick träffa folk och bli klappad och kliad innan hon fick leka med oss i den folktomma ruinen. Jag åt en av de godaste "cheesecakes" någonsin här i Sverige. Vi satt där i värmen och skrattade åt Hollie som försökte äta upp smulor i gruset så fort vi satte ner henne på marken. Vi har alltid varit duktiga att "gå på dejt". Gå och fika eller äta något, se på bio. Han älskar att äta och jag älskar att fika. 

 

Nu sitter jag här själv hemma och ska strax dra till kontoret. Sambon droig igår och tog med sig Hollie till fastlandet. Huset känns så tyst, men katterna är extra keliga. Och jag känner kontrasten. Förra sommaren stannade fotograferandet av, jag slutade nästan blogga helt. Jag orkade ingenting, försökte ha tre jobb. Idag har jag bara ett jobb och kameran med mig överallt igen. Blogglusten är tillbaka, men hinns knappt med för alla roliga projekt jag håller på mig. Renoveringar, pyssel, foto, "jobb" och trädgårdsarbete. Jag älskar det här. Man måste ta hand om sig själv. Inte låta oro för ekonomi eller framtid förtära en. Ta sig tid för det man älskar. För mig vände det i vintras när jag aktivt började ta hand om mig själv. Ta mig tid att göra saker jag ville göra, och inte bara det jag var tvungen till. Jag tog bad istället för att duscha, läste i badet och tände levande ljus. Jag såg till att läsa varje kväll, om så bara några sidor. Och sakta men säkert återvände energin och livsglädjen med full kraft. Jag känner mig starkare än någonsin.