När Annie...

 

Jag undrar hur jag kommer att minnas dem här dagarna om ett år. Kommer jag att minnas dem alls? Kommer jag att minnas dem som dagarna då jag saknade sambon och filmade en massa? Eller som dagarna då vi bjöd på vårt första hus, och förlorade? Eller kommer vi minnas dem som dagarna då vi väntade och väntade på att drömmen skulle bli verklighet? Sant är i alla fall att snön regnat bort och de sista resterna smälter in i jorden. Det har gjort världen väldigt mörk och grå, men det får också mig att känna att våren är på väg. 

 

Just nu är varje dag en väntan. Jag kollar på telefonen för att se om någon annan bjudit på huset vi är intressearde av. Hittills har ingen gjort det. Vi väntar på att någon köpter sambons aktier som han lagt ut. Hittills har ingen gjort det. Vi väntar, väntar och väntar. Jag kikade på vad som hänt de här dagarna tidigare år i mitt liv, men det verkar som om just den här veckan är den mest händeslösa i mitt liv. Så kanske kommer jag inte minnas den här veckan heller, om några år. Det här är kanske helt enkelt veckan man aldrig minns...