När morgonstund har guld i mun

 
Så här vacker var himlen i söndags morse när jag och syrran körde söderut. Först var det inte alls något speciellt, och syrran sa snällt "Du får gärna stanna och ta kort om du vill". Och visst var det fint, grått och disigt och molnigt med dimma rumt träden. Men inte så där fantastiskt att det kändes värt att stanna bilen, utan helt tillräckligt att njuta av det på håll medan vi susade förbi på väg hem.
 
Men sedan skingrades molnen just innan solen gick upp och himlen fylldes av färg. Då sa jag till syrran: "Du, jag stannar nog en stund trots allt!". Dessutom hade inte Hollie gjort ifrån sig, så hon fick en chans att göra det medan jag beundrade soluppgången och knäppte några bilder på det fina ljuset.
 
 
Det var inte så värst kallt, bara några få minusgrader. Det fick mig att vakna till lite extra också, vilket är bra när man ska köra sex och en halv timme, pausa en stund och sedan köra två timmar till. Då är det bra att vara allert! Och det gick renar bara några hundra meter efter att vi startade igen, så då var det bra att jag var klarvaken och hade koll. Renar är nämnligen inte så intellienta, utan har en tendens att springa ut rakt i vägen och sedan följa den framför bilen en bra bit. Har man otur kan man köra rätt länge med en ren framför sig. Men dessa svängde av ganska direkt och lät oss fortsätta vår färd.
 
Ljudbok, lite kyla och bra sällskap. Då är det enkelt att köra långt!
 
↑