När man vaknar till vintern

Kyla. Någon som studsar upp och ner på ens bröstkorg i sin iver att börja dagen. En ljummen tunga i näsan för att understryka just sin iver. Doften av frost. Några ögonblick av ro medan hunden lugnar sig och får sitt morgongos, trycker sig tätt intill och man ligger där och blinkar sömnigt. Och sedan ger man med sig och går upp, klär sig, tittar ut. Och minns vad man knappt lade märket till när man sent på natten körde de sista milen genom kolsvarta, öde skogar och upp på uppfarten till mammas lägenhet. Att det är vinter här. Riktig vinter.
 
Jag har längtat så. Nu kom jag upp just när solen steg upp över trädtopparna och allting glittrade. Andedräkten stod som rök runt våra munnar när vi rusade ut, jag och hundarna. Det var minus tio grader och jag var smart nog att klä mig i mammas termobyxor. Jag tog med mina varmaste kläder men huttrar ändå när jag går omkring inne i lägenheten. Jag saknar att ha vedeldad värme!
 
 
Julkänslorna grep tag i mig och det riktigt kliar i fingrarna efter att få komma hem (fast jag just kom hit) och sy upp julgardiner, städa och fixa i ordning biblioteket. Det är inte ens november än. Så det är ett tag kvar, att sy upp gardiner, fixa och dona och göra hemmet ännu mer hemtrevligt. Sätta upp saker på väggarna och känna oss inflyttade på riktigt. Men först ska jag vara här i en vecka. Och jobba, träffa släktingar. Umgås med mamma och syrran. Kasta boll med mammas hund.
 
 
Mammas hund, Tova, är helt tokig i bollar. Jag har fått säkert tio stycken i knäet medan jag satt och skrev det här inlägget efter att vi kom in från att ha kastat boll i snön. Hollie tycker också om att jaga bollar, men hon kommer inte tillbaka med dem utan springer iväg, tuggar på dem och glömmer bort dem så att man aldrig mer återser dem.
 
Det är så här vintern ska vara! Kylig, knastrande under fötterna och gnistrande vacker!
 
#1 - - Carina:

Vilka härliga bilder :)

//Carina

Svar: Tack! <3
Annie Brickman