När man vänder hem igen

 
Ikväll går färjan tillbaka till ön som stal mitt hjärta för så många år sedan. Den tar oss hem till den lilla stugan, den som jag kikade på på nätet men viftade bort eftersom vi just bestämt att avvakta till slutet av sommaren med husjakten, men som min styvsvärmor skickade till mig och uppmuntrade mig att i alla fall titta på. Stugan jag lade bud på innan jag lämnade visnningen. Som vi fick besked att vi skulle få köpa på sambons födelsedag. Jag har längtat efter den, och efter de två katterna som fått vara ensamma kvar där medan jag och deras husse varit och jobbat på fastlandet.
 
 
Dessa bilder togs ett par dagar innan vi lämnade ön. En av sambons bästa vänner var på besök och vi tog som vanligt med oss en väska med korv och bröd ner till havet och vår favoritplats. Vi satt där och såg solen gå ner, andades in röken från elden och njöt av att lyssna på bruset av vågorna. Sambon älskar att vara eldansvarig, så det blev hans jobb.
 
 
Jag, Hollie och sambons kompis gick ner till havet istället. Hollie jagade stenar vi kastade i vattnet och stod sedan där och väntade tålmodigt på att vi skulle kasta en sten till. Och en till. Och en till. Vilket jag gjorde, för vem kan motstå blicken från de där ljust whiskyfärgade ögonen?
 
 
Det är så intressant att se vad som gör olika människor lyckliga. För Hollie är lycka att få jaga stenar som plaskar i vattnet. För min sambo är lycka att få bygga upp och sköta om en eldstad ute i det fria. För hans kompis är lycka att hitta ett fint ställe för en stunds yoga. För mig är lycka att få ha kameran i händerna och låta blicken glida över världen i jakt på vackra vinklar, färger, former eller ögonblick att fånga. 
 
 
De här stunderna vid havet är för mig de allra bästa med vårt lilla hus. Att det är en så kort promenad ner till vattnet. Till en lugn vik där det nästan aldrig är någon. Man känner sig som om man är mitt ute i naturen. Och det är man kanske, även om det finns ett mindre villaområde bara fem minuter bort, en väg och kanske en kvart in till närmaste stad. Men här ute är vi i nuet, och det enda som betyder någonting är värmen från elden och solens sakta nedgång bakom horisonten. Och att jag kastar en sten då och då så att Hollie får jaga plasket. Annars står hon där och ser ledsen ut.
 
 
För mig är det här livskvalité. För mig är det här lyx. Det känns som om alla mina drömmar har slagit in. Vi har vår lilla stuga på landet, vi har världens härligaste lilla familj och vi har våra drömjobb. Allt man ser fram emot är småsaker och inget oroar mig nu. Pengar kommer och går. Sjukdomar och skador kan man inte förebygga så värst. Vad som händer kommer att ske och det finns ingen anledning att tänka på det. Det enda som jag tänker på just nu är de små sakerna jag längtar efter. Att färdigställa bibloteket och att göra gäststugan bebolig. Att packa upp kartonger och sätta upp tavlor på väggarna. Att sitta med Maiko i knät i kväll och att klappa Geisha i morgon när hon kommer in för att säga god morgon. 
 
Inget annat spelar någon roll.
#1 - - Dan Brickman:

Jag kände mig i fullständig harmoni igår eftermiddag när jag körde i eftermiddagssolen mellan Ljungskile och Stenungsund på gamla riksvägen genom bla Ucklum. Jag dunkade fram i maklig fart med HDn (80-90) och bara kände mig närvarande och fri.

Svar: Bästa känslan i världen! <3
Annie Stumle