När man snart är förälder

 
Wow. Nu är det första april! I slutet av den här månaden är det beräknat att vi får ett litet troll att gosa och busa med, som antagligen kommer att ge oss grå hår och orosrynkor, skrattrynkor och hjärtattacker. Det känns skönt att vi fått öva lite på gudbarnen. Vad jag saknar dem, förresten! De är så stora nu. Lillkillen pratar ordentligt och äldsta killen går i förskola. Jag kan inte förstå att de redan är så stora. Jag minns när den lille plutten föddes som om det vore igår. Bilderna nedan tog jag andra julen med dem. Bilderna ovan var från en av alla gånger vi var barnvakter, inte långt innan vi flyttade hem.

Jag är så tacksam att jag haft dessa två troll att öva tålamod på, att träna blöjbyten med och allt annat. Det känns så overkligt att det som rör sig under mitt hjärta faktiskt är ett barn, ett riktigt litet barn. Jag längtar så intensivt efter att hålla den lilla så som jag höll min gudson. Jag minns att jag var skräckslagen första gången hans mamma lade honom på mitt bröst och sa: "Jag ska bara åka och handla". Han var typ tre veckor gammal och sov gott där den halvtimmen hon var borta, men jag hade aldrig haft ansvar för ett så litet barn och var skräckslagen över tanken på att han skulle vakna och inse att han låg i fel kvinnas armar. Men han sov gott och var så himla liten och perfekt, en varm klump av total tillit. Så olik sin storebror och samtidigt inte. Storebror med de kloka orden som kändes för stora för hans lilla mun, de gigantiska och otroligt vackra ögonen. Som nu alltså börjat förskolan... april, april, jag väntar gärna lite till, samtidigt som det inte finns någonting jag hellre vill, än att det ska bli sista april... 
 
 
Det är någonting alldeles fantastiskt med dessa små varelser, så fulla av liv och tokigheter. Jag kan inte fatta att vi snart har en egen sådan här hemma.