När vi blev föräldrar, del 1 av 5

Det är dags att skriva och dela med mig av min förlossningsberättelse. Jag hoppas att andra blivande föräldrar kan läsa den och bli mer förberedda på att det inte alltid blir som man tänkt sig. Det blev så långt att jag har fått dela upp det i fem delar. Här kommer första delen.
 
I tisdags kl 12:05 ringde jag till förlossningen på Visby Lasarett "bara för att vara säker". Jag hade nämnligen haft en molande värk som påminde om mensvärk i en veckas tid, och det blev bara jobbigare för varje dag. Då värken startade efter bokhyllemålandet skyllde jag det först på överansträngning, men efter att ha vilat och tagit det lugnt blev det inte bättre, och en intensiv helg gjorde den i kombination med foglossningen riktigt jobbig. Så när jag vaknade på tisdag morgon kände jag att jag inte stod ut med att stå ut länge. Jag var beredd att stoppa i mig alvedon, åka till stan och köpa en vetevärmare eller till och med ta in på hotell bara för att kunna bada i varmt vatten och minska den där molande värken.
 
 
Vår katt inviger vårt Babynest.
 
Men för en gångs skull stod jag bara inte ut med att gå och stå ut, utan frågade om råd i en facebookgrupp, om vad det kunde vara och vad folk hade för tips för att minska det. Jag fick sju svar, varav två skrev att deras förvärkar känts just så och att jag borde ringa förlossningen och kolla upp det. Först avfärdade jag den tanken, men sedan kände jag att jag likaväl kunde göra det om jag ändå skulle in till stan. Så 12:05 smög jag upp på övervåningen och ringde i smyg för att inte skrämma upp sambon. Mina första ord till personalen var "Ursäkta att jag stör er, ni är säkert väldigt upptagna". Jag visste ju att det inte var något allvarligt med mig och att jag kanske stal tid av någon som behövde den bättre, någon som faktiskt var på gång att föda.
 
Men barnmorskan tog mig på allvar och frågade saker som hur intensivt det kändes, hur bebisen låg och när jag hade nästa kontroll. När hon fick veta att bebisen troligtvis låg fel, var hon mycket bestämd. "Kom in", sa hon, "Kom in hit när det passar er." 
"Vi är egenföretagare" svarade jag. "Vi kan komma när som helst. När passar det er?"
"Det är mitt i lunchen just nu..."
"Så efter 1, kanske?" föreslår jag.
"Nej då, ni kan komma in nu."
"Nu?!"
"Ja, nu."
Så jag gick ner till sambon som pratade med sin kompis i telefon. "Kan du köra mig till sjukhuset?" frågade jag och han nickade glatt. Så jag hämtade väskan som jag packat några dagar tidigare, och funderade på om jag skulle göra mig besväret att ta med bärsjalen och babynestet. Det var ju inte på gång än... men samtidigt, varför inte? I sista sekund tog jag även med kameran. Sambon ville äta lunch först, men jag var fortfarande mätt från frukosten och aningen stressad över att bli ombedd att komma in, så jag tyckte att det gott kunde vänta tills efter besöket. Det skulle ju ändå gå fort.
 
Vi tog även med Hollie i bilen, för efter kontrollen tänkte vi att vi kunde ta en promenad med henne i parken. Det fanns inga parkeringar, så vi velade runt ett tag innan vi åkte till parken intill och ställde oss där. Vi skulle ju inte stå där så länge, och vi kunde ju gå med Hollie där sen, tänkte vi. Väskorna lämnade vi i bilen, för dem skulle vi ju inte behöva. Klockan var strax före ett när vi plingade på klockan till förlossningen och möttes av världens gladaste undersköterska. Jag ursäktade mig lite igen medan jag presenterade mig, men hon viftade bort alla protester och ledde oss till ett förlossningsrum. Där fick vi vänta på barnmorskan, göra ett urinprov som mig veterligen aldrig undersöktes, och småprata med undersköterskan.
 
 
Mobilbild sambon tog medan vi väntade på Ultraljud och på CTG-resultatet
 
Vi blev uppkopplade på CTG och jag fick en knapp att trycka på varje gång bebis sparkade. Mätaren för CGT:n satt så hårt att det gjorde ont typ varje gång bebis sparkade, vilket var typ hela tiden. Den där knappen gick varm och snart hade jag ett ilsket rött märke efter mätaren. Oväntat nog för min del visade CTG:n att jag hade värkar, de flesta på runr 20-24 men upp till 84 som starkast, fastän jag inte kände någonting annat än den molande känslan i ryggen. Återigen fick jag höra att man kan ha det veckor innan det är dags, men en ultraljudsmaskin hämtades in för att kolla hur bebisen låg. Vi fick höra att om bebisen låg "fel", så skulle det troligtvis bli vändningsförsök senare på dagen eller dagen därpå, i och med att man var tvungen att fasta inför det.
 
Så jag och sambon tittade på varandra och insåg att jisses, det blir kanske ett barn redan inom några dagar. För jag visste att ett vändningsförsök har ganska liten chans att lyckas, och kan sluta i snitt eller att förlossningen drar igång... tanken var svindlande. Skulle vi bli föräldrar redan nu, tre veckor för tidigt?
 
 
Förtsättning följer...
 
0 kommentarer publicerat i Barn, Personligt, Vänner & Familj;
Taggar: Att föda barn, Föda barn, Förlossning, Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt, Ultraljud, Vändningsförsök, akut kejsarsnitt, akutsnitt