När man bygger egen historia

Igår skrev jag ju om vårt intresse för husets historia, men vi skriver ju vår egna del av den varje dag vi bor här. Varje repa vi gör, blir i längden en del av husets historia. Redan nu kan man läsa att huset köptes av oss, att Livia föddes här året efter. Skulle vi flytta nu, så har vi redan hunnit fixa lite småsaker i den fasta inredningen, till exempel de platsbyggda bokhyllorna i "biblioteket". Nästa ägare kanske river dem direkt efter inflytt, men en detalj som jag inte tror kommer att rivas är det sambon bygger just nu - en vedhållare. Han har murat upp den intill den öppna spisen, och nu ska den bara putsas innan han är klar med den och jag kan ta vid. Jag kommer att måla den samt spisen. Sot har svärtat ner den och vi får inte bort det. Dessutom ska måleriet från förra ägaren målas över. Sambon tyckte om den detaljen, men det gjorde inte jag. Efter att ha känt efter ett år är han cokså okej med att ta bort den. 
 
Stenskivan på vedhållaren är, tror jag, en kalkskiva. Sambon har sågat till den från en skiva som låg i trädgården förut, antagligen rester sedan köksrenoveringen här då dem gjorde i ordning eldstaden i köket och lade en stenskiva där. Den stenskivan ser ut att vara en äldre, mer ingrodd version av samma sten. Nu när man ser den här i vardagsrummet får man lust att slipa lite på den i köket också, men det får vänta ett tag i så fall. Kanske tar vi det när vi renoverar köket. Då vill jag sätta in en vedspis där ändå. 
 
Så just nu skriver vi en del av husets historia. Jag gillar att lämna små tecken efter mig till nästa generation historieintresserade. I bokhyllan lämnade jag ett litet brev... så den som någon dag river den får en liten hälsning. Här tänker jag snarare att vi ristar in någonting på insidan så det inte blir så synligt. Vi får se. Har du lämnat ett hittat en hälsning från tidigare boenden i någon bostad du bott i?