När man vill frysa tiden

Dessa bilder tog jag förra veckan när jag hade Livia själv. Jag bar ner babygymmet till köket, så att jag kunde hålla henne under uppsikt men dricka morgonkaffet i lugn och ro. Hon har så underbart morgonhumör och ligger gärna själv och leker länge. Men nu är hon så aktiv att jag inte längre kan lämna henne på vår säng - hon rullar runt (än så länge av misstag när hon sträcker sig efter saker) och skjuter iväg sig med fötterna. Även i köket får jag ideligen hämta henne igen, annars hamnar hon under kökssoffan.
 
Jag vill bara frysa tiden och stanna i den här bubblan medan hon är liten, för det går så fort, så himla fort! Min lilla bebis när nu ett miniatyrbarn som försöker äta allt inom räckhåll - till och med babygymmet. Hon sprattlar och skrattar. Jag sjunger för henne och gör miner, fuldansar och fånar mig, allt för att locka fram de där hjärtliga och ljudliga skratten. Hon är generös med både leenden och skratt och jag känner mig så tacksam över att få vara mamma till den här lilla godingen. Vi har haft sådan ofantlig tur, att ha fått ett friskt barn med så gott humör som är så enkel att ha att göra med. Hon blinkar bara när Hollie kör upp nosen i munnen på henne, skriker bara när blöjan är obekväm och när maten dröjer. Hon kan vara kinkig när hon är trött, men det brukar bara vara en kort stund, innan hon somnar tvärt. Vi är så bortskämda med vår lilla solstråle.