När Annie...

Det är stilla i huset - så stilla det nu blir med en baby och två kattungar. Jag och Livia kom hem natten till igår och tiden har flugit förbi. Jag kom hem till ett supersmutsigt hus och då jag inte har barnvakt så mycket den här veckan, försökte städa med Livia. Hon var dock trött och gnällig och skulle bara vara i famnen, så det blev riktigt tungt att dammsuga med ett barn på höften. Jag har bara tagit undervåningen, och vissa rum behövs redan tas om. Men undervåningen är ren nog att stå ut med i alla fall nu, och det mesta av julpyntet är uppe. 

 

Det här blir en tuff vecka, då jag behöver jobba, är ensam med lilltjejen, behöver städa, det är medeltida jul i veckan och det är december, månaden då man helst vill umgås med alla. Jag försöker att mildra mitt dåliga samvete för att det är så många jag inte träffat på så länge, med att det nog är lika för de flesta. Tack och lov åker jag till Jämtland nästa vecka och då kan jag i alla fall jobba klart på kvällarna när mamma kan ha hand om Livia. Jag försöker att inte känna stress, men det är svårt och rätt som det är upptäcker jag att jag sitter och tänker tankar som "Varför har jag tackat ja till så mycket?" eller "Varför sätter jag mig alltid i situationer där schemat blir överfullt?" eller "men jag är ju mamma-LEDIG, varför känns det då som två heltidsjobb?". Men sanningen är enkel: jag är egenföretagare och jag måste helt enkelt jobba en del om jag ska ha något att komma tillbaka till i vår. Och vad skulle jag ha tackat nej till? Att delta/fotografera/uppleva Medeltida jul? Aldrig. Fotouppdraget som jag gjorde förra veckan och nu ska redigera? Absolut inte. Julpynta? Nej, nej, nej, över min döda kropp! Umgås med vänner? Inte en chans. Så jag kan bara trösta mig med att ja, det blir fullt upp, men jäklar vad kul det här är! Och med det sagt får övervåningen förbi ostädad. Nu ska jag åka och lämna Livia hos sin farmor en stund, medan jag har möte med ett brudpar. Det ska bli roligt!