När Annie...

Jag är en bra mamma. Det tänker jag aldrig någonsin låta någon annan ta ifrån mig. Varje dag gör jag mitt bästa. Före varje beslut funderar jag över vad som är bäst för Livia och de misstag jag gör lär jag mig av. Jag oroar mig inte i onödan, men jag tar inga dumdristiga risker utan utvärderar och funderar innan jag agerar. Jag läste på noga innan Livia föddes och innan dess hade jag viss vana vid barn. Vissa saker är jag aningen överbeskyddande om, enligt min käre sambo. Andra saker skulle vissa mammor aldrig våga göra. Men att vara vuxen innebär att man tar egna beslut, tar reda på ett underlag att fatta beslutet på, utvärderar det och lär av det. Bara barn eller soldater följer order. Och många barn gör precis tvärtom vad man säger.

 

Igår fick jag en prövning i mitt moderskap. Livia hade inte sovit lunch (hon brukar sova vid 11) och hade varit vaken sedan 6 när jag skulle iväg och göra några ärenden. När jag sätter henne i bilen är bilen kall, men hon har en varm och mysig overall och jag drog på värmen i bilen. 8 minuter senare var vi framme vid affären, vår lokala Tempo. Lagom tills dess var bilen varm och mysig. På parkeringen stod två bilar, och jag parkerade mitt emot entrén. Det är inte ens tio meter från dörrarna till butiken. Jag kollade på Livia. Hon sov. Skulle jag riskera att väcka henne? Om jag bar ut henne skulle hon absolut vakna av kassörskans och mitt samtal. Skulle jag lämna henne i bilen?

 

Jag tittar mig omkring. Två bilar, vilket betyder typ två andra kunder i butiken. På landet. Inga cyklar utanför butiken, inga bundna hundar. Risken för kö där inne är minimal. Bilen är varm, ute är det kanske tio grader varmt och LIia har en tjock, go overall. Jag beslutar mig för att det lär ta kanske 2 minuter inne, och Livia behöver sova. Så jag lämnar henne i bilen. Låser. 

 

Det är ingen i kö, så jag får hjälp med min avi direkt. Deras dator krånglar och en kund ställer sig bakom mig i kö. Kassörskan blir lite stressad och frågar mig om jag har bråttom, för hon kanske måste starta om datorn. Jag tvekar och svarar sedan: "Jo ganska, min lilla dotter sover i bilen". Kassörskan undrar ungefär hur stort paketet är, för hon kanske kan hitta det utan datorn. Jag svarar och hon går. Då lutar sig kunden, en äldre dam, fram mot mig och säger: "Det var modigt. Att du vågar lämna ditt barn i bilen! Det skulle jag aldrig våga riskera."

 

Min första reaktion är irritation, men jag vänder mig lugnt mot damen och ler. Jag vet att hon menar väl, men jag är trygg i mitt beslut under dessa omständigheter. Jag ser henne i ögonen och svarar: "Var och en tar vi dem besluten vi finner bäst och vad den ena tycker är bra tycker den andra är dåligt. Jag bytte nyligen till sittdel på min barnvagn och fick genast kommentarer om att det är farligt för barn att få för mycket intryck, medan andra sa att det är farligt om man skyddar barnen för mycket. Man kan aldrig göra alla nöjda. Som mamma gör man ständigt fel, vad man än gör."

 

Hon är tyst. Säger ingenting mer men jag ser på henne i ögonvrån att hon skulle ha velat svara någonting. Men just då kommer kassörskan med mitt paket och jag går. Det är stort och otympligt. Jag ler mot kunden bakom och säger: "Tur att jag inte tog med dottern, jag skulle aldrig ha kunnat köra hennes vagn säkert och få det här till bilen samtidigt."

 

Jag går, och Livia sover gott i bilen när jag kommer ut igen. Jag stoppar in paketet i bilen och startar bilen. Kollar klockan. Det har gått hela tre minuter sedan jag stängde av den och bilen är fortfarande varm och mysig.

 

Jag styrde hemåt igen och kände mig stolt över att jag tagit rätt beslut, och att jag inte låtit mig skrämmas av den äldre damen. Under andra omständigheter hade jag tagit andra beslut. Det är hela grejen med att vara vuxen och att vara någons mamma.