När spädbarn dör för att vården missköter sig
Jag måste verkligen rekommendera det här avsnittet från Kalla Fakta. Det handlar om förlossningsvården i Sverige. Jag kände mig 100% trygg när jag väntade Livia men när jag ser det här blir jag faktiskt rädd och orolig inför nästa barn. Vi vill ju ha syskon så snart som möjligt. Jag var orolig de dagar Livia rörde sig mindre i magen. Jag minns att jag läste om Swepi-studien när jag var gravid och funderade på att medverka om jag gick över tiden. Jag är så himla glad att Livia föddes tidigt.
Det ska vara en rättighet att bli lyssnad på när man går till vården, oavsett varför man går dit. Inom förlossningen råder en "vi på sjukhuset bestämmer och vet bäst"-attityd där mammor ofta inte känner sig lyssnade på och där papporna inte alls blir sedda. Det är inte okej. I programmet hävdar sjukhuspersonal att "föräldrarna" har ett ansvar och ska kräva snitt. Men personerna i programmet blev nekade trots att det begärdes. Jag känner många som blivit nekade eller övertalade mot sin vilja. Jag känner många som inte blivit lyssnade på och när man nu läser om hur studien avbröts i förtid då det var så tydliga resultat att det vore oetiskt att fortsätta - hur kan våra sjukhus då ens överväga att låta någon kvinna gå till v.42? "Resurser" är knappast ett trovärdigt argument. Så här står det i informationen om studion: "Primärt utfall i studien är: Barnens sjuklighet och död i anslutning till förlossning och nyföddhetsperiod. Sekundära utfall är: Sjuklighet hos kvinnorna, förlossningssätt, kvinnornas upplevelse, barnens hälsa och utveckling upp till 4 års ålder samt hälsoekonomiska effekter."
Vilka av våra 46 BB-kliniker har mage att låta kvinnor gå till v.42? Vilka av våra barn är inte värda att få leva för att man vill spara pengar? Jag är så upprörd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hade män fött barn hade det här aldrig tillåts hända - mäns vård tenderas till att tas på allvar. Men förlossningar, mödravård och förlossningsskador läggs skamligt lite resurser på. Men bakom varje förlorat barn står två föräldrar med tomma armar och brustna hjärtan. Varje förlorat liv är ett liv för mycket.
Den största skatten är att få hålla sitt barn i sina armar.
Jättebra av kalla fakta att ta upp detta för annars hade det säkert fått fortgå. Att lyssna och förstå är något som har brustit och fortfarande brister i Sverige. Farmor var oerhört frustrarad när jag föddes. Hon skulle liksom ligga tyst och vara tacksam i sängen medans sköterskorna och läkarna tog hand om mig. Fast även om hon säkert var tacksam över hjälpen så tyst det var hon inte :).
Allt var inte bättre förr men det är tråkigt att gamla attityder lever kvar inom många kommunala och statliga instutioner.