När man funderar över förlossningen
Bilderna är ifrån när min gudson föddes, när jag och sambon var med under förlossningen.
Det är två månader kvar och i gravidgruppen på Facebook dyker det upp inlägg efter inlägg om hur rädda och oroliga andra kvinnor är inför födseln. En del av mig undrar om det är något fel på mig, som är så lugn. En annan del är stolt och förklarar det med att jag blivit bättre på att inte oroa mig för saker jag inte kan påverka. Jag har sett vartenda avsnitt (tror jag) av det svenska En unge i Minuten. Jag har sett flera säsonger av Födelserummet, vilket är Norges motsvarighet. Jag har sett i alla fall två säsonger av den engelska förlagan. Jag fick vara med när våra bästa vänner i USA skulle få sin första, gemensamma bebis. Jag vet att det blir jobbigt. Jag vet att det kommer att vara långtråkigt. Jag vet att det blir äckligt. Jag vet att det kommer att göra ont. Men jag vet också att det är enda sättet att föda ett barn på. Den ska ut. Det finns två sätt; vaginalt eller kejsarsnitt. Och lika många upplevelser av det som det finns bebisar på jorden.
Jag är inte rädd eller nervös, inte orolig eller tveksam. Jag har en vision av hur jag hoppas att det ska gå till, men jag är fullt medveten om att det här är någonting som är helt utom min kontroll. Så jag planerar ingenting. Jag kommer att skriva ett kort förlossningsbrev, men det kommer inte att innehålla något speciellt. För mig är allt fokus på resultatet och förlossningen är bara ett steg på vägen dit, det sista steget innan man är där. Jag har sett kärleken i min bästa väns ögon när han såg sin nyfödde son första gången. Det räcker för mig. Jag längtar för mycket efter den där lille som ligger i magen. Jag tror att jag kommer att känna helt annorlunda inför min andra förlossning, men inför den första känner jag helt ärligt ingenting.
Den här bebisen är det bästa som hänt mig sedan jag träffade min sambo. Om några år kommer jag säkert att känna att den är det bästa som hänt mig, punkt. Jag har helt enkelt inte rum i mitt hjärta eller huvud för oro. Det kommer inte att hjälpa mig när det väl är dags. Det kommer bara att förstöra tiden innan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att min syster kommer att hinna till Gotland, så att hon kan vara med. Jag skulle vilja ha henne och sambon där. Ha deras sällskap så som jag var bästa vännernas sällskap när de väntade i 36 timmar på att deras son skulle komma till världen. Jag skulle vilja höra dem prata om datorspel jag aldrig hört talas om, eller filmer jag aldrig sett, medan jag andas igenom värkarna timmarna innan. Skratta och prata mellan dem, spela spel och fördriva känslan av tidens flöde tills det inte går att undvika längre. Jag hoppas att min syster hinner ner. Jag vill hålla min sambos hand när det gör ont. Men mer än så har jag inga drömmar om. Vi får se vad som händer.
Ungefär två månader kvar tills det är beräknat... och jag längtar.