När Hollie och Otto leker snömonster

 
Alltså, hundar. Mer livsglädje i små paket är nog omöjligt att hitta. Kanske i kattungar, möjligtvis. Men två glada unghundar och snö, det är svårslaget. Hollie är ju nu 1 år och 8 månader gammal, och hennes kompis Otto, Finsk lapphund, fyllde ett år vid jul. Åldrar då det finns en massa spring ibenen! Jag och Ottos ägare möts upp några gånger i månaden så att dem verkligen får rasa av sig. Det är alltid lika kul, och numera känner Hollie igen både ägaren och bilen när hon ser dem.
 
 
Det finns ett fält ungefär mitt emellan där vi bor som är perfekt att släppa hundarna på. Det är alldeles intill en agilitybana, så om jag kommer först kan man öva lite på något hinder om höften tillåter i väntan på att lekkamraten kommer. Banan ägs av en bekant till mig. Vem som äger fälten vet jag inte, men så länge man inte förstör så är det ju okej att vara där. På vintern gör det ju absolut ingenting, för marken är täckt av snö och mjuk för hundtassar. Inga grödor kan ta skada. På sommaren får man ju tänka sig för vart man låter hundarna leka. 
 
 
Men på vintern är det som sagt enklare! Och när det är snö kan man dessutom kasta snöbollar. Det är en av Hollies abosluta favoritsysslor. Hon kan hålla på i evigheter. Otto var mer intresserad av Hollie än av snöbollarna den här gången, men vi tror att hon närmar sig löp. Det var ungefrä sju månader sedan hon löpte. Första löpet var hon dock så extremt duktig på att dölja så vi märkte det nästan inte förrän hon var i höglöp. Jag håller koll på hur mycket hon tvättar sig i hopp om att upptäcka när det är dags. 
 
 
Vidare tror vi också att Hollie inte allls är en aussie, utan en långhårig studsboll. Även Otto tycktes faschinerad över hennes skutt. Det var himla roligt att försöka fånga det på bild, men också hur svårt som helst. Försök att fotografera något som rör sig snabbt utan autofokus, så kommer ni nog välja autofokus istället om ni kan. men med autofokus är det himal trixigt att få kameran att fatta att det är hunden och int snöflingorna framför hunden som ska vara i fokus. Nära hälften av dagens bilder var ur fokus. Kameran fokuserar nämligen på kontraster, så snöflingor mot mörk päls är enligt kameran ett ett bra val att fokusera på... vi håller inte med varandra alla gånger, jag och kameran, så oftast tar jag befälet. Men i det här fallet tar jag hellre risken med oskarpa bilder än att behöva fokusera manuellt på ett skuttande och lekande hund när man har ett teleobjektiv på kameran.
 
 
 
Det här var nog min favoritbild från dagen. Så talande om hur högt hon hoppar, vår lilla studsboll. Rakt upp. Så gör hon gärna hemma också. När hon ska få frukost brukar hon snurra runt i luften av lycka innan vi går ner från övervåningen. Det ser hur kul som helst ut. Att det kan vara så himla roligt att få frukost? Snöbollar förstår jag ju mer!
 
Hollie och Otto, med nästan samma teckning. Bägge två avviker från raserna och är inte godkända för utställning, men sötare är ju svårt att vara! Särskilt tillsammans...
#1 - - Dan Brickman:

Helt fantastiska foton. Jag tycker att du ska kontakta en hundtidning och skriva ett kort reportage med dessa foton som grund om hur hundarna lekte mm. Att Hollie antagligen är universums gladaste och sötaste hund är en sak men den där Finske Otto är inte lång efter faktiskt.

Svar: Haha ja det är ju en rolig idé! Dem är ju så söta ihop!
Annie Brickman