När Annie...

Jag slogs av en sådan underlig tanke i duschen i morse. Jag har alltid, alltid velat bli mamma. Det insåg jag redan i 11-12-års åldern, att jag någon gång i en väldigt avlägsen framtid såg barn som en självklarhet i mitt liv. På den tiden visste jag inte hur komplicerat det egentligen är för ett barn att bli till. Hur mycket som kan gå fel. Att många har svårt, eller inte kan. Jag trodde att det var enkelt att få barn, en självklarhet, och att kärleken kom ögonblickligen när barnet lades upp på ens mage.

 

Men det tog flera dagar innan jag förstod att Livia var min bebis, när hon föddes i våras. Jag minns hur jag satt på BB med henne i famnen och beundrade henne. Hon var så vacker, men jag kände ingen koppling. Inget mor- & dotter-band. Jag kände inte någon instinktiv kärlek, bara en beskyddarinstinkt och en hänförelse över att hålla något så perfekt och så litet i mina armar. Men de känslorna var mäktiga ändå.

 

Det förändrades som tur var. Första vågen av kärlek kom strax efter ultraljudet på mitt hjärta, dagen efter hennes födelse. Jag rullades ner i rullstolen och fick syn på sambon där han låg med Livia på bröstkorgen. Min lilla familj. Mina. Sedan växte de där känslorna bara starkare, och idag är det verkligen obeskrivligt starkt. Men det slog mig just att det måste vara så det känns att adoptera. Känslorna finns inte där från början, när barnet föds, men det händer något när man får barnbeskedet eller träffar barnet. Känslorna växer fram. Kanske är det så för alla föräldrar, inklusive styv- och platsföräldrar. Mor- och farföräldrar... att kärleken till ens barn bara växer, oavsett om det är biologiska barn eller inte. Bara att vara delaktig i en liten människas liv gör att man börjar älska barnet.

 

Jag har alltid undrat över det här med adoption. Om det skulle vara något för mig. Jag brukade kolla på TV4 om just adoptioner, det där programmet som gick i så många år, Spårlöst tror jag att det hette. Jag har alltid varit intresserad av härkomst, av rötter, likheter och historia. Det var viktigt för mig att mitt barn skulle "likna mig". Så när jag började drömma om barn var det otänkbart att adoptera. Antingen ville jag ha "egna" barn, eller fosterbarn. Men med tiden slutade jag se det så svartvitt, och istället tänkte jag att jag helst ville ha biologiska barn, men att adoption inte alls var otänkbart. Men skulle jag kunna älska ett adopterat barn lika mycket? Skulle det kunna älska mig?

 

Nu är jag säker. Ja, det är ingen skillnad. Det spelar ingen roll vad det är för blodsband man har. När man ser någon varje dag, är personens stöd, tröst, trygghet och allt vad en förälder är, så är det för min del omöjligt att inte älska. Jag älskar djupt och jag älskar vårdslöst, det vill säga, jag är inte rädd för att känna. Nu har jag ett eget barn, och kan jag av någon anledning inte få fler, så skulle jag adoptera. För jag vill ge Livia syskon, ett nätverk av kärlek och gemenskap. Att få Livia har fått mig att inse hur himla vackert och skört det är att få barn. Det är så mycket som kan gå fel. Jag har aldrig varit så tacksam över någonting i hela mitt liv.

 

Att få barn, oavsett om man får det i en förlossningssal, eller efter ett telefonsamtal, så är det en overklig känsla att landa i. Men det är inte barnbeskedet som gör en till förälder, utan alla dagar och nätter av skratt och gråt som man genomlever tillsammans. Nu vet jag att jag skulle kunna älska ett adopterat barn lika intensivt och starkt som jag älskar min dotter. Men jag är jätteglad att jag än så länge inte behöver adoptera - inte behöver bli godkänd av någon annan, köa, krångla, vänta, rädslas, hoppas, vänta, betala pengar och vänta ännu mer - utan att min kropp tillsammans med sambons kunde skapa en liten minimänniska utan yttre hjälp. Det finns säkert olika funderingar och känslor som adopterade barn har som inte biologiska barn har. Men samtidigt så finns det ju barn som växer upp utan att veta att de inte är biologiskt släkt med en eller båda sina föräldrar. Kanske är det här med likheter och biologi lite uttjatat. Vilket så klart är enkelt för mig att säga som lyckats, som har en liten dotter. Men det känns som om det här med biologi blir mindre och mindre viktigt i en allt mer tillåtande och öppen värld. Jag tycker alla föräldrar där ute är helt fantastiska, oavsett om man är biologisk förälder, styvförälder, plastförälder eller adoptivförälder. Det finns många sorters kärlek, och inga mätare för styrka eller äkthet. För en vanlig människa är det omöjligt att inte älska ett litet barn när man håller det mot sitt hjärta dag in och dag ut. Oavsett blodsband.