När Livia är två månader
Du är två månader nu, Livia. Lite drygt, för det "fyllde" du i söndags, det vill säga igår. Men jag ville vänta tills idag med att skriva om det, tills efter BVC-besöket och vi fått dig vägd och mätt igen. Du väger ca 5090gr nu, alltså två kilo mer än du gjorde när du föddes. Du är 56 centimeter lång men du använder fortfarande en del plagg i storlek 50, för 56 sitter lite löst. Det var en konstig känsla att vika undan och lägga bort din första klädstorlek. Snart är det dags att rensa ut på nytt. Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen men jag njuter i fulla drag. Den där lilla bebisen med den lugna blicken som mest sov, är nu en vaken och glad liten människa. En människa som börjar le mer och mer, fler och fler leenden varje dag. Igår fick jag sex stycken, idag ungefär tio. Du möter våra blickar och utforskar världen och din egen kropp. Du sparkar otroligt med benen nu och håller upp ditt huvud helt själv. Barnsköterskan på BVC berömde hur pigg och rörlig du var och det var vackert att se stoltheten i din pappa då han höll dig i famnen. Det är fantastiskt att se hur du utvecklas. Igår kom första tåren då du var tvungen att vänta på mat hela vägen från bottenvåningen till sovrummet. Det var så gulligt.
Nätterna är underbara. Sedan nästan två veckor tillbaka sover du hela nätter. Det längsta du sovit är nio timmar, men det är mer vanligt mellan 5-7. Det innebär att du istället är mer vaken och aktiv på dagen. Du somnar fortfarande mellan oss, helst somnar vi ihop du och jag efter amning. Jag brukar vakna till efter några timmar och då har du mitt bröst som kudde. Jag flyttar dig försiktigt till din pappa istället, för annars saknar han dig. Jag försöker att dela med mig så mycket jag kan av dig, även om jag helst bara vill da dig ära mig. Men jag får dig ju ändå mest av alla andra, eftersom jag har maten med mig hela tiden.
Dagarna är också otroliga. I helgen hade jag min första heldag ifrån dig, men du och din pappa klarade er bra. Din pappa är otrolig, alltid där för dig och vill helst ha dig med sig när han gör någonting. Du åker mycket sjal och hänger med på nästan alla hundpromenaderna han tar. Vi tar också med dig mycket på äventyr. Du har nu varit hos din morfar, gammelfarfar och gammelfarmor i Hallstahammar och Västerås. Du älskade din morfars minspel. Vad du skrattade i hans armar. Det var så fint. Och snart kommer din mormor ner igen. Hon har redan varit här två gånger. Vi pratar med henne flera gånger i veckan och du är så intresserad av telefonen när du hör hennes röst. Jag vet inte om du förstår eller känner igen, men du är så nyfiken.
Om du bara anade hur älskad du är, lilla Livia. Fastän du kan skrika sönder mitt hjärta, så läker det alltid så fort jag ser ditt ansikte eller lyfter upp dig i min famn. Vi kallar dig vår Lyxbebis, för att du är så underbar att ha och göra med. Du är inte alls så som vi blev varnade för innan vi fick barn, och vi njuter av det medan det varar. Vi tänker att det jobbiga inte har börjat än, så vi njuter i vår babybubbla och av den här underbara första tiden. Lugnet och myset. Du har börjat hålla fast nu, och kramar tillbaka i famnen istället för att bara åka med. Du greppar tag i kläder och hår, men jag vet att det här bara är början. Snart kommer jag att använda linser dagligen för att rädda mina glasögon...
Tack för två fantastiska första månader, Livia. Och tack för att jag får äran att vara just din mamma.