När Livia lärde sig le
I helgen har Livia äntligen fått träffa sin morfar och gammelfarmor! Och det var verkligen populärt från alla håll. Sambon hade jobbhelg i Ramnäs och jag avslutade mammaledigheten med att passa på att ta ledigt och hälsa på familjen. Så jag övergav honom i Ramnäs och tog Hollie och Livia till Hallstahammar, där pappa höll på att lasta ut kartonger ur ett släp in i sin nya lägenhet. Jag hämtade farmor och hjälpte till med lite, bar någonting för första gången sedan förlossningen, typ. Det kändes så bra att få röra sig lite nu! Sedan åkte vi hem till farmor för fika. Men först fick dem hälsa ordentligt på lilltjejen!
Det är så fint att se dessa leenden som blossar upp när Livia är i närheten. Men till min stora förvåning var det inte bara pappa och farmor som log stort. Även Livia hade roligt! Hon gav pappa alla de leenden som jag försökt locka ur henne sedan vi var på BVC senast, på hennes 6-veckorsdag och sköterskan förklarade att Livia nu är gammal nog att börja med medvetna svarsleenden... inte ett enda kan jag med säkerhet säga att jag fått. Några stycken, kanske, men det är tveksamt om det varit svar på mina leenden, eller en reaktion på vad som hände i blöjan medan jag log. För hon ler gärna när hon fyller blöjan. Annars tittar hon mest fundersamt på mig, ibland riktigt fridfullt och andra gånger som om hon undrar vad tusan jag håller på med.
Men min pappa, han var rolig. Han kunde man le jättemycket mot. Om och om igen!
Och sedan tittar hon på mig och kameran. Borta är leendet och den där allvarliga, lugna blicken är tillbaka. Älskade lilla unge! Hon är så vaken och aktiv nu, snart två månader och så nyfiken på allt och alla. Men jag som mamma duger bara som kylskåp och som snuttefilt, än så länge. Mig behöver man inte le åt. Men min pappa har hon garanterat omkring lillfingret nu. Dem kom så bra överens, det var så himla roligt att se!
En annan rolig sak var bodyn hon hade på sig när vi åkte dit. Den hade jag på mig när jag var i hennes ålder. Kanske även medan jag besökte farmor för första gången... den är supersöt och väldigt tjejig, men det gör ingenting när det är arvegods. Det är så härligt att ha fått ärva så mycket gamla kläder, även om mycket så klart blivit förstört med åren. Så fint både känslomässigt och för miljön!
Finaste flickan med det finaste leendet... som jag hoppas få se mer av jag också snart!
Det var riktigt mysigt att se hennes lilla sneda leende och jag tror faktiskt inte att det kom något i blöjan just då för det märktes tydligt när jag satt med henne på IKEA :)