När Annie...

Jag heter Annie Brickman och jag har en väldigt bestämd bild av vem jag är som person. Jag har alltid tyckt att jag känner mig själv väldigt väl. Ägnat mycket tid åt mental träning, filosoferande och utveckling genom olika kurseroch utbildningar. Funderat mycket på vad som gått fel när någonting inte blivit bra, och även över vad som gått rätt när någonting fungerat. Jag och sambon är förenade i vår ambition att bli bättre människor. Vi tror båda två att man mår bra om man gör det. Med "bättre" menar vi förstårs inte bättre än någon annan, utan bättre än den vi var igår, förra veckan, förra året. Vi har alla bra och dåliga egenskaper, vissa saker är universiellt ansett dåliga, andra är upp till betraktaren. Dåligt bordskick är det ingen som uppskattar, men att vara en utåtriktad kvinna är ansett bra i vissa kulturer och dåliga i andra. En av mina allra största brister hela livet har varit mitt tålamod. Eller, det har nog inte varit bristande. Det har helt enkelt inte funnits.

Pappa brukade alltid säga till mig "Annie, ta det lugnt!". Jag kunde bli så förbaskat arg om någonting gick fel. Slänga saker i väggen, ge upp och gå där ifrån. Jag blev frustrerad om någonting gick fel, och tog ut det i ilska istället. Allt som verkade jobbigt och där risken att misslyckas var stor vägrade jag ens att försöka med. Dessutom skulle allt gå fort, min koncentrationsförmåga var kort och om någonting tog lång tid tappade jag intresset. Vissa sysslor var helt uteslutna: att sitta still, att meta (eller att fiska, punkt) att lägga stora pussel, att färglägga färdiga teckningar eller att bygga lego efter beskrivningar. Nej, Annie Brickman hade inte ork för sådana saker. Jag skulle rita allt själv och blev snabbt duktig på att teckna jämfört med de jämnåriga kompisarna, som färglade färdigritade teckningar. Jag byggde häftiga legoslott och kallades tidigt i livet för "kreativ" och "ambitiös" men egentligen handlade det snarare om att jag inte hade tålamod eller intresse av att följa instruktioner. Det jag gjorde själv från början kunde inte misslyckas, och jag var tvungen att fokusera hela vägen. Detta, kombinerat med perfektinisten i mig som helt enkelt vägrade förstå att det är logiskt att vara nybörjare, gjorde att jag ratade en hel del intressen och blev besatt av andra.

Mitt dåliga tålamod har förföljt mig genom hela livet och jag har kämpat med att göra det bättre. Min största rädsla med att bli mamma var just att jag skulle tappa tålamodet med Livia, att jag skulle bli en dålig mamma, arg hela tiden över en spya på den rena blusen eller över någonting hon gör. Rädd för att jag alltid skulle vara arg på sambon om att han gör samma misstag om och om igen fastän jag sagt till, ilsken och irriterad hela tiden. Men wow. Det verkar som om någonting släppt i huvudet sedan jag böev mamma. Kanske är det att perfektionisten givit vika, att jag plötsligt tillåter mig själv att misslyckas. Att jag sänkt ribban på vad som är okej för mig själv, min omgivning och mina förmågor. Jag vet inte, men det verkar som om det installerades ett tålamod på BB. Det är den största förändringen i mitt liv sedan jag fick barn. Jag blir inte arg. Jag kan sucka, ta ett djupt andetag, och sedan le. Gå vidare. När min fina sambo tappat tålamodet har jag kunnat ta vid och ta över. Oavsett vad som hänt sedan hormonerna lagt sig efter förlossningen, har jag kunnat ta det med ro. Jag hoppas att det här är en bestående förändring. Att jag för resten av livet kommer att kunna behålla förmågan att stirra på den utspillda mjölken och istället för att svära åt den, ta ett djupt andetag och börja torka. Det här är en förmåga som jag vill underhålla och utveckla. Jag vill att Livia om trettio år ska säga att jag aldrig tappade tålamodet med henne, att hon aldirg hört mig skrika och gapa eller sett mig kasta någonting. Så som jag själv idag säger om min egen mamma.