När man inte alls förstår poängen

Okej, låt oss prata om det där alla alltid pratar om när man ska ha barn. Barnvagnar och barnvagnspromenader. Det verkar finnas någon norm om att man ska ta långa, härliga barnvagnspromenader med sitt barn varje dag? Jag ser det på Facebook och jag hör det när folk pratar. Jag har alltid undrat hur jag själv kommer att känna när det är dags förbarnvagnspromenader... och nu vet jag. 
 
Det är inte min grej. Eller sambons. Eller Livias. Vi hatar det, alla tre. Sambon tycker det är otympligt och jobbigt och har henne hellre i famnen eller i sjal. Jag tycker att det är bökigt och besvärligt och har henne hellre i sele. Livia tycker att det är för lite likt en famn, antagligen skumpar det inte tillräckligt mycket (för bra dämpning på dagens vagnar?) och skriker hela tiden. Men nu har vi i alla fall försökt i två månader. Vi har en liten vagn som är en kombinerad bilbarnsstol, och den använder vi. Men annars? Nej. Inte alls. Det var det onödigaste köpet vi gjort, det här med barnvagn. Så nu säljs den igen. 
 
Vi köper nog en syskonvagn den dagen det kommer fler skruttar, för då räcker inte en famn längre. Eller en enkel sulky den dag hon växt ur sin bilbarnsstol. Men tills dess så tar den bara plats och skapar frustration.  
Ögonblicken innan hysteriska utbrott hördes från vagnens invånare.