När Annie...

All eloge till alla kvinnor runt om i världen (och de aningen färre män) som är hemma ensamma med spädbarn och förväntas få någonting gjort. Tiden är förbi när Livia bara gick att lägga ner, så att man sedan kunde få någonting gjort. I alla fall var den förbi igår. Idag är jag lite orolig för vad jag kommer att orka med. Efter två dåliga nätter har jag början till migrän. Det åskade och smattrade på taket hela natten så både jag och lilltejen låg vakna. Jag tror jag ammade till och från hela natten, med avbrott för magmassage på lilltjejen. Hon har gaser i magen som hon inte kan få ut själv och blir jätteledsen då det trycker på. Om jag orkar ta mig in till stan idag ska jag köpa magdroppar, så hon slipper det. Jag tror även det är därför hon inte vill ligga ensam och sova just nu, för guppandet mildrar hennes mage.

 

Igår försökte jag lägga Livia i hennes säng, men hon vaknade några minuter senare, jättearg. En enda gång lyckades jag, men när jag gick ut med soporna skällde Holie på dörren och väckte henne igen, så vi var tillbaka på ruta ett. Tillslut satte jag henne i bärselen, och där somnade hon gott och sov så länge jag höll mig i rörelse. Vilket innebar absolut ingenting gjort på datorn. Jag var lite lätt arg på Hollie igår, om vi säger så... 

 

Men just nu är det uppehåll, klockan är strax efter lunch och jag har precis orkat ta mig från sängen.. Hollie låg och gnydde mot slutet men huvudvärken var så kraftig att jag inte orkade gå upp. Lilltjejen ligger kvar på sängen och filosoferar. Jag brukar kunna få en kvart på mig om mornarna, fastän hon är vaken. Korta stunder går bra att ligga själv, och på morgonen är hon som gladast. Så nu puttrar kaffekokaren, Hollie är ute i trädgården och jag sitter i soffan med ett glas vatten och ytterligare en alvedon och känner en sådan tacksamhet att vår vardag inte ser ut så här vanligtvis, och en enorm stolthet och beundran för alla vars vardag alltid gör det.