När Annie...

 

Nu är det inte långt kvar. Det börjar kännas på olika sätt, både i kroppen och i själen. Längtan efter den lilla är så otroligt stark. Jag är så less på stödstrumporna jag "måste" ha mot åderbråcken. Jag är less på att inte vara rörlig och stark att kunna utföra alla sysslor jag vill. Trött på foglossningen som begränsar mig. Samtidigt tycker jag magen är så mysig, sparkarna så häftiga. Jag sover gott om nätterna, har inga andra besvär och jag känner mig inte alls stor. Blir förvånad när jag försöker tränga mig mellan någonting och magen är ivägen. Bebisen ligger mest på tvären nu, och jag känner tydligt sparkarna från dess små fötter. Rumpan kan puta ut ordentligt och ser himla knasig ut.

 

Idag ska jag in till apoteket och fixa frontline till katterna, sedan kika på en present till sambon som fyller nästa vecka. När jag är klar på stan hoppas jag hinna hem och fixa några lister innan jag ska ha en fotografering. Men vädret ska bli dåligt, så vi får se. Kanske kan jag varken fixa lister eller foton. Men nu är det inte långt kvar på biblioteket! Jag har påbörjat listerna som ska upp, och när de väl är uppe är det bara spackel och färg kvar. Sedan blir det barnrumsfix! Som jag längtar! Är ännu mer pepp nu än förut efter Babyshowern. Vill så gärna visa tavlorna vi fick. Men är vädret dåligt framåt eftermiddagen blir det antagligen sömnad istället, för jag behöver fixa överdrag till madrassen så att jag kan bädda babysängen. Sedan ska jag också sy upp gardiner och göra dregglisar av tyg mamma lämnade kvar. Så sysslolös lär jag inte bli oavsett väder!

 

Ha en fin söndag!