När Annie...

 

Om det är någonting jag är stolt över, men samtidigt väldigt irriterad över, så är det biblioteket i huset. När jag påbörjade det i somras var det ett enkelt och till synes snabbt projekt, men jag tog mig vatten över huvudet med för många jobbprojekt, så att allt hemma stod still. Sedan fick jag tid, men hade inte riktigt råd med mer material då vi behövde prioritera annat (typ bilköp). Sen hade jag råd, men var nygravid och supertrött vilket gjorde att jag halkade efter igen. Hamnade i en period av extremt mycket jobb så att jag inte hann. Och foglossning på det. Sedan kom vintern och det var inte alls motiverande att stå ute och såga brädor eller lister, men jag gjorde det då och då. Till och från har jag tänkt "Men hur tusan kunde det gå så fel? Hur kan någonting så enkelt ta så lång tid?". Men livet har kommit emellan. Prioriteringarna har varit på jobb och hälsa. Men äntligen börjar det hända saker. Mellan regnskurarna.

Just nu håller jag på att dekorsåga listerna. Somliga köper färdiga, fina lister. Men jag hittade inga jag gillade. Så jag fick för mig att med en handfräs fixa eget mönster. Vatten över huvudet när du är gravid, inte har någon vettig plats att jobba på längre, kämpar mot foglossning och har ett jobb som inte har vettiga arbetstider. Men det kommer bli bra. Det börjar bli bra. Jag passar på när vädret är bra. Och jag ser äntligen ljuset i tunnelns slut. Jag längtar tills jag kan sitta här och jobba, mysa, läsa, skriva och amma bebis mellan jobbinterallerna i sommar. På sätt och vis är det här mitt rum, och jag älskar det trots att det tagit så lång tid att få klart.