När Annie...

Vilket monsterinlägg det blev igår! Men det behövdes, kände jag. Det finns så mycket man inte pratar om, eller i alla fall inte förrän den är för sent. Men något man ofta pratar om är tiden! Tiden och vädret. Riktigt bra, säkra samtalsämnen. Hur snabbt eller sakta tiden går. Just nu tycker jag att varje dag varar i en evighet.

 

För ett år sedan hade vi just blivit med hus. För två år sedan gick jag och väntade på besked om när min hund skulle behöva avlivas. För tre år sedan hade jag just beslutat att vara kvar i USA över sommaren och var full av både lycka och sorg över att inte komma hem på så länge. Det är kul att se tillbaka. När man är i nuet är det så lätt att tänka på sina problem som gigantiska, men i efterhand tycks de så små. Jag sörjer fortfarande hunden Lady, men sorgen är mjuk nu, bearbetad och jag minns henne med värme och kärlek och inte längre tyngd av skuld över att inte finnas där när hon somnade in. Jag ser tillbaka på tiden i USA med värme och ömhet och tänker att det var den bästa tiden i livet på sätt och vis, för jag fick vara ung vuxen med både lek och ansvar. Jag tänker på förra våren och hur sakta tiden gick då medan jag bara väntade på att vi skulle få flytta in. Och jämför med nuet, när tiden rusar fram och jag vill dra i handbromsen, bara stanna upp lite. För snart ändras livet för alltid när vårt barn kommer, och jag har så mycket jag vill göra innan dess, fixa hemma, ordna. 

 

Och om ett år? Sitter jag då i ett färdigt bibliotek med ett lekfullt barn att hålla koll på och tänker att jösses, du tyckte att tiden gick fort då? Då kanske jag kommer längta ännu mer efter att sakta av och stanna upp och bara få gosa, njuta av barnets fas och småbarnstiden. Eller så kommer jag vara så in i själen trött och bara önska att den lilel vuxit upp snart så att jag får gå i pension och vara ifred... vem vet? Det är så roligt. Man vet aldrig vad framtiden bär med sig, tänker på det förflutna som någonting fint och på nuet som någonting tungt. Eller, det är lätt att känna så i alla fall. Jag har aldrig varit så mycket i nuet som jag är just nu, och njutit så av de "problem" som finns. Att barnrummet behöver bli klart, att madrasser behöver fixas, att huset behöver städas, hemsidan deisgnas om och babyskydd inköpas. Syssor som jag inte ens kommer att minnas om ett år. För det kommer att vara klart.

 

När något är tungt tänker jag alltid så: det här kommer jag ändå inte minnas om tio år. Plötsligt blir det inte lika jobbigt att tömma diskmaskinen eller gå några extra minuter med hunden trots foglossning. När man ser tillbaka minns man ändå de fina stunderna mest.