När man visar vad man gjorde i helgen

En bit silvertråd, som sågades av och vars kanter filades till så att de blev raka.
 
Jag måste ju visa vad jag sysslade med i helgen! Jag var ju på silversmideskurs inne i Visby, på Folkhögskolan. Jag vill verkligen tipsa om sådana här helgkurser för er som är lite pyssliga av er. Det är så himla roligt, både att umgås med likasinnande, och att utveckla sina kunskaper. Jag har pysslat med smycken i många år, men det var länge sedan sist. Under grundskolan vr jag och min syster de enda som lödde och arbetade i metall på Trä & Metallslöjden, och vi övervägde båda att gå smidesgymnasium när det var dags.
Tråden bankades plattare och formades rund så att jag kunde löda ihop den till en ring.
 
För min del vad det dock friidrotten som fick mig att välja Växjö istället, där det fanns ett friidrottsgymnasium och en grymt bra klubb. Jag hade dock kikat fel i katalogerna, så gymnasiet jag föll för ingick inte i friidrottsgymnasiet. Vilket var tur, eftersom jag var nr 14 och 11 blev antagna efter testerna men två stycken blev "inköpta" eftersom de bodde i Växjö och gick i klubben. Så i praktiken kom 13 in och jag var nr 14. När jag sörjt färdigt beskedet satt jag och bläddrade i katalogen och insåg att gymnasiet jag drömt om var en friskola och inte alls en del av de kommunala skolorna som utgjorde Friidrottsgymnasiet. Så det fanns fortfarande chans att söka och gå den skola jag egentligen tittat på, en kreativ och liten friskola inriktad på Design & Formgivning. Som tur var sökte jag, kom in och träffade min sambo som delade samma studentlägenhet. Resten är historia.
Av en bit metallplåt sågade jag ut en "kista" för min ametist, som jag sedan formade, lödde ihop och lödde fast på en platta där stenen kunde vila.
 
När jag gick ut gymnasiet hade jag provat alla möjliga former av hantverk, från keramik till glasblåsning. Jag hade lärt mig att sy, skapa i olika material och utvecklat mina konstnärliga sidor. Året efter gymnasiet pluggade jag på distans, och under tiden satt jag hemma och tillverkade smycken och tavlor som jag sålde på tradera. Jag älskade smyckestillverkning men hade väldigt begränsad ekonomi. Men redan då drömde jag om att få jobba i finare material och gå en smideskurs. Jag drömde om att göra smycken "på riktigt" och inte vara syssla med ringar och pärlor, även om det var himla roligt.
Kistan slipades i evigheter och löddes senare på den hamrade ringen.
 
Flytten "hem" till Göteborg från småland satte stopp för smyckestillverkningen. Tiden fanns inte, relationen jag var i höll på att krascha totalt och jag var kreativt dränerad. Jag försökte fokusera på inredning istället och låtsades att livet var bättre än det var. Och ett år senare var det ett faktum att relationen var inne på sin sista vers, ekonomin och orken i botten och livsglädjen på sparlåga. Då fanns inga tankar på smycken eller på kreativitet. Vändningen kom i januari 2012 när relationen faktiskt tog slut, och det var som att vakna ur en dröm eller som att bryta vattenytan efter att ha simmat för länge under vatten. Allt kom tillbaka, drömmarna, kreativiteten, livsgnistan. Men ekonomin var dålig och jag var skör. Min kreativitet fick istället utlopp genom kameran och till viss del måleriet. Smycketstillverkningen försvann ur fokus även om drömmen aldrig dog ut.  
I Kistan finns en liten silverring som stabiliserar upp stenen.
 
När jag väl kom upp på benen igen tog fotointresset fart, och sedan kom flytten till USA. Nu fanns verkligen ingen tid eller ekonomi för silversmide eller smyckestillverkning, men kreativiteten brann i mig och jag hade så mycket projekt att jag nästan brände ut mig på det. Tre år i ett högt tempo och på studentlån var tufft för både själ och plånbok, så det blev lite av en kraschlandning i Sverige. Jag tog på mig för mycket för snabbt, och ekonomiskt blev det en himla massa strul med flytten då vår container hamnade i två tullar och då vår hyresvärd och gamla roomies strulade en massa.
 
Så det tog väl egentligen ett år innan jag kände mig riktigt som mig själv igen efter hemflytten. Under senvintern insåg jag att jag mådde rätt dåligt, och under våren jobbade jag hårt med mig själv och med positivt tänkande, med att ta till vara på de fina stunderna och att verkligen ta mig tid åt saker jag tyckte om att göra. Husköpet kom strax efter och gav en extra skjuts mot bättre mående. Men det var väl först någon gång i somras som jag verkligen kände att jag hittat mig själv igen och fått tillbaka orken. Sedan dess har jag försökt att ha balans i vardagen, med företaget och projekt hemma. Försökt att inte starta för mycket på en och samma gång, och slutföra något innan jag börjat på någonting nytt. Graviditeten begränsade min ork särskilt i början, men jag har aldrig känt mig lyckligare eller mer redo att följa mina drömmar än vad jag gjort sedan försommaren 2018. Och när annonsen om silversmideskurs kom nu efter nyår sökte jag och fick äntligen chansen att prova! Mitt första projekt blev en silverring, långt ifrån nybörjarnivå, men jag är ju som sagt en som lätt tar mig vatten över huvudet, själver kallsupen och simmar vidare. Den är inte helt klar än, men det sista pillet kan jag sitta med hemma. Det här är bara början. Det blir absolut inte mitt sista silversmycke!
Mitt första "riktiga" silversmycke. En ring i hamrat silver med en ametist.