När Annie...

Innan jag blev mamma hörde jag andra mammor klaga över att ha "ingen tid" längre. Nu sitter jag här själv och känner att jag till viss del verkligen håller med, men samtidigt inte alls. Jag har lika mycket tid som innan, men den är inte längre helt min egen att distrubera. Jag kan välja att göra någonting jag vill, när jag vill och lyssna till min dotters högljudda missnöje eller så kan jag göra det jag vill, när jag vill, med henne i famnen. Eller, så kan jag åka hemifrån och göra vad jag vill medan hennes pappa får lista ut vad skriken betyder. För så är det hemma nu. Vårt lilla troll är inte längre nljd med att bara äta och sova. Det skriks och klagas lite på måfå, protester över hur vi håller henne, hur vi rör oss/inte rör oss, på övertrötthet eller magont eller gud vet vad. Hon vill inte ligga själv när hon är vaken, så allt man vill göra försöker man göra med henne i famnen.

 

Samtidigt är allt precis som innan. Jag jobbar vissa dagar, får en del gjort. Pumpar ut och åker till kontoret. Idag har jag en fotografering. Pumpar mjölk så att sambon kan ha hand om lilltjejen. Det går jättebra. Det känns som att vi har kakan och äter den: vi får gosa och mysa med bebisen i lagom stora doser, sedan avlösa varandra innan ansvaret blir för tungt eller jobbigt. Vå får båda saker gjort, men vi får skära ner på förväntningarna. Istället för att sätta upp 10 mål för en dag sätter vi upp 1-3 och är glada om dem hinns med, för vissa dagar hinns nästan ingenting då vissa saker helt enkelt inte kan göras med en bebis i famnen. Att hjälpas åt och att turas om verkar verkligen vara nyckeln till att kunna njuta maximalt av den här tiden. Hoppas det fortsätter att fungera så här bra!