När man äntligen kan göra något man saknat

Hösten och våren är mina favoritårstider. När naturen förändras varje dag och det alltid finns någonting nytt att se när man går samma runda man gått dagen innan, och dagen innan dess. På hösten är det ett gradvis förfall, en sorgsenhet och ett farväl. Men det är också glittrande vattendroppar och gnistrande frost. Eldröda löv och kopparfärgade ljusglimtar på havsytan när solen allt tidigare går ner.
På våren är det dags för världen att födas på nytt, att vakna upp och återhämta sig. Det känns som att luften fnittrar muntert när fåglarna återvänder och blomma efter blomma slår ut. Först kommer snödropparna, sedan krokusarna och videungen. Efter det tävlar alla andra om att få sin tid i solljuset, blåsippor och vitsippor i backarna och fruktträdens vita och rosa blommor i trädtopparna. Dessa tider av förändring är då jag som mest vill gå i naturen och andas dess dofter, höra dess viskningar om nya tider i prasslande gamla- eller ljusgröna, nyutslagna löv. 
Äntligen kan jag göra det igen. Efter månader av smärta i bäckenet kan jag äntligen gå igen. Hollie skuttar lyckligt framför oss och Livia ligger tryggt i sjalen mot sin pappas bröst. Och jag går med kameran i händerna, fortfarande med vantar på, men ändå fylld med vårkänslor. Jag pekar ut alla vackra detaljer för min livspartner, som nickar lite eller blinkar förvirrat innan han ler. Vi går mest i tystnad, för fågelsången är så vacker att vi inte vill avbryta den.
Ibland pratar vi ändå. Ibland sätter vi oss ner en stund någonstans, som vid eldstaden vi byggde förra året. Eller på en sten, vid kanten på ett berg, eller någon annanstans. Pratar om jobbet, om livet och alla våra känslor. Pratar om vad vi ser fram emot och vad vi är tacksamma för. Det är så mycket känslor att uttrycka just nu. Lycka, framtidstro, trötthet och kärlek. Denna växande kärlek för den lilla människa som sover intill oss, tryggt förvissad om att vad som än händer, så finns vi nära henne. Vi pratar om alla våra drömmar och skrattar tillsammans åt vad framtiden förhoppningsvis bär med sig.
Den lilla varelsen som vi skapat tillsammans, så liten och så perfekt. En liten minimänniska, så påtagligt verklig efter alla år av längtan och drömmar medan vi sagt att "det inte passar just nu". Men nu är hon här, hos oss. Det är vår och världen vaknar till liv. Gotland vaknar till liv. Snart kommer turisterna, bröllopssässongen, värmen.
Jag har saknat det. Det känns som om jag vaknat till liv nu i takt med brustna knoppar och flyttfåglarnas hemkomst. Det är så underbart att kunna gå igen!