När Annie...

Som jag har längtat efter den här lilla tjejen! Jag är inte en sådan som saknar lättvindigt, vilket antagligen beror just på min mentala förmåga att fokusera och styra tankarna. Det var så häftigt att lära sig mer om det i helgen, men det tar vi senare: när jag är ifrån någon saknar jag sällan. Jag längtar. Jag är så inne i och fokuserad på nuet att jag inte ägnar mig åt att längta, och när jag väl gör det, så ser jag fram emot vad som ska hända snarare än att fokusera på vad jag missar just nu. Hur är det för dig, saknar du eller längtar du, när du är långt borta?

 

Idag vaknade jag i alla fall bredvid en glad liten bebis igen. Det är en underbar känsla, hennes leende på morgonen. Så nu har jag återgått till mitt liv just nu: Livia, Livia, Livia, gå med Hollie, diska, Livia, Livia, Livia, äta, Livia, Livia, vila, repeat. Jag ser i min Lightroomkatalog att jag inte fotograferar så mycket just nu, några bilder om dagen. Jag importerar dem en gång i veckan, på sin höjd. Men det är ju okej. För nu är jag verkligen mammaledig. Jag försöker komma in till stan ett par gånger i veckan, till loppis och fika med vänner eller föräldraträffar. Livia är så himla enkel att ha med sig. Ibland undrar jag om hon är en bebis eller en hundvalp. Just nu är det bästa som finns att ha strumpor i munnen och att krypa omkring mellan rummen. Hon har lärt sig hur man kommer över trösklar och är nu oövervinnerlig, tror hon. Det gör livet mycket enklare och svårare: hundens vattenskål är superkul att krypa iväg till när mamma sitter och fokuserar på annat. Men nu kan man också fokusera på annat! Hon står så bra att jag inte längre håller andan. Jag kan lugnt hålla ett öga på henne medan jag pysslar med saker här hemma. Den här veckan ska jag försöka pyssla extra mycket, för sedan åker sambon igen! Först till Ramnäs, sedan Lappland och vidare till USA. Jag kommer att längta efter honom!