När man drömde

 
Inatt hade jag helkonstiga drömmar. Jag drömde jag att min farfar gått bort och att jag skulle på begravningen med sambon, flera vänner och Livia så klart. Livia var ungefär ett år, skulle jag tro, för hon var lite större och ännu mer rörlig. Vi åkte bil och bytte om innan på parkeringen. Jag och sambon, samt ett par vänner vi ofta umgås med, hade fått för oss att överraska de församlade genom att gifta oss. 
 
 
 
Så kompisen, som är höggravid och även var det i drömmen, klädde sig i punkigt svart medan jag provade vita brudklänningar på parkeringen. Min sambo stod och samtalade med Evandar, en magisk varelse från boken jag håller på att läsa för tillfället (en ofödd ande som ägnat tusentals år att bemästra magiska kunskaper). Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet för att plocka blommor till en bukett. Prästen kom ut och frågade var min pappa höll hus eftersom han var närmast anhörig, så jag ringde honom och han hade blandat ihop dagarna och åkt till Skåne istället. Men det var lugnt, sa han, för det var inte så långt bort. Några minuter senare kör han in på parkeringen i en blå bil som ser precis ut som den bilen sambons mamma har. Jag och sambon, våra vänner och Livia skyndade in mot Kyrkan och jag stannade på kyrkogården och plockade vackra blommor från olika gravar (!) till en brudbukett.
 
 
Så här såg min klänning ut i drömmen. Faktum är att den här bruden, som jag fotograferade 2016, också satt i kyrkan som gäst. När jag tog på mig klänningen diskuterade vi om jag skulle ha band i midjan eller ej.
 
När vi klev in i kyrkan blev gästerna helt förvirrade och så även stackaren vid orgeln som bytte från begravningsmusik till brudvals, men jag och sambon bara gick och satte oss på första bänkraden som om vi inte alls var klädda för bröllop. Livia och vännerna satt på raden bakom och en släkting (som jag aldrig sett i verkliga livet men i drömmen kände jag henne väl) lutade sig framåt och frågade om vi skulle gifta oss och om min mamma i så fall skulle komma. Sambon svarade glatt att, Nej då, vi ska bara ha det här gjort för Livias skull nu när prästen ändå är här, så gifter vi oss igen om något år "på riktigt". 
 
 
Då kommer pappa och farfar in arm i arm och farfar log stort åt hur fin jag var i min klänning. Sedan kom Evandar och hämtade oss och hela följet vandrade ut i två led för att leta guld och dansa runt midsommarstången och fira bröllopet som vi egentligen glömt bort att ha, vilket jag försökte påtala för Evandar. Drömmen slutade när jag sprang längs stigar höljda i dimmiga kullar och ropade på honom medan kompisarna undrade vart guldet tagit vägen, för portföljen de fyllt tidigare var plötsligt tom. Det hoppade upp monster vid stigens sida men jag viftade bort dem, för jag visste att de inte var verkliga utan bara Evandars sätt att försöka få mig att sluta jaga honom. Jag vaknade irriterad över att jag smutsade ner min fina, vita klänning och över att jag nu skulle behöva ordna bröllop en gång till. Det tog en stund medan jag blinkade i halvmörkret och lyssnade till Livias lugna andhämtning innan jag förstod att jag drömt.

Jag låg länge och tänkte på drömmen och bestämde mig för att skriva ner den. Den var en fin påminnelse om att inte ta saker för givna och att tänka på vad det man gör har för betydelse även för andra. Den dagen vi faktiskt gifter oss så blir det långt ifrån en överraskning för släkt och vänner. och jag ska passa på att hälsa på fina lilla farfar i slutet på November.
 
#1 - - Emma Engström:

Man kan verkligen ha så underliga drömmar ibland! SÅ vackra bilder <3

Svar: Haha men eller hur! Drömmar kan bli helskumma...! Tack!! <3
Annie Brickman