När Annie...

Du lilla knyte, som kravlar fram och tar tag i mitt ben. Vänder ditt runda ansikte mot mig och sträcker armarna med en sådan självklarhet. Du vill upp. Du vill vara i min famn, och när jag lyder dig lägger du kinden mot min axel och slappnar av. För dig är jag trygghet, den bästa platsen på jorden. För dig har jag alltid funnits. När världen är mörk är det mig du ropar efter, ännu ordlöst men ack så förtvivlat. I min famn tystnar du, somnar du. Det är den vackraste gåvan jag någonsin har fått. De stunder då du biter mig, sparkar och sprattlar, drar i håret eller river mig i kinden, dem försvinner när du sträcker upp dina små armar mot mig. 

 Älskade lilla parvel, vad jag älskar att umgås med dig. Varje dag blir du roligare, varje natt större. När vi tog de här bilderna var du trött och hungrig och hade en tand på väg. Men du vägrade sova, ville absolut inte ha flaskan. Bara famnen dög och jag skulle leka med dig. Varje försök till stillhet bemöttes med ilska läten och arge gester. Att du som är så liten redan nu kan förstå och göra dig förstådd, det är egentligen otroligt. Du är inte längre ett spädbarn, utan ett småbarn, som kryper och står, jollrar med enstaka riktiga ord intrasslat i härvan av ljud. Du härmar utan att veta, men du börjar förstå vissa saker jag säger. gapar när jag ber dig, skrattar när jag säger "tittut" och svarar ibland "hej" när jag säger det till dig. Du är ljuset i min värld, och när världen är mörk är jag din trygghet.