När Annie...

Det blev tyst här nu efter att vi kom hem från Jämtland. Vi hamnade i årets stressigaste vecka - två tunga deadlines och en mässa att förbereda för samt genomföra. Inte mycket fritid alls, och den fritid som fanns gick så klart till Livia. Hon får all min fritid nu. Det är så roligt att vara med henne, verkligen umgås. Man vill verkligen bara stänga dörren till världen, lägga sig i sängen med henne och aldrig gå därifrån. Bara leka, prata, gosa och busa.

Hon är en liten människa nu, med funderingar, till bredden fylld med nyfikenhet och idéer. Absolut inget konsekvenstänk än, men så full av iver på livet. Allt ska smakas på, pillas på och inspekteras. Det är så fantastiskt att följa en människas utveckling från nyfödd och upp genom livet. Nya grejen är att stoppa foten i munnen. Hon har försökt i flera veckor, men idag såg jag henne lyckas för första gången. Det är tydligen hur kul som helst, att ha sin stortå i munnen. För min del var det länge sedan jag kunde det, och nu skulle jag absolut inte vilja ha min fot i munnen även om jag kunnat...

Jag har inte kunnat mycket alls den här veckan, därav tystnaden här. Jag råkade få nackspärr och har varit mer eller mindre orörlig i veckan. Återigen, det lilla jag lyckats röra mig har gått till Livia. Alla andra planer har ställts in. Besök hos vänner, jobb, kattungespanande... rubbet. Istället har jag rört mig som en robot och suttit med värmekudde på nacken. Men nu är nacken bra igen, jag ligger efter med det sista jobbet som ska göras innan jag kan ta mammaledigt, och trädgården behöver ett höströj. Jag hoppas er vecka varit bättre! Min har varit efter omständigheterna bra, som man säger.