När dagen inte blir alls som man tänkt sig
Idag? Vi började med att vakna vid sex av en pigg bebis, ta en långpromenad i skogen och åka in till babysimmet. So far, so good. Jag överlevde att ha hand om Livia själv på simningen, vi klarade att duscha och byta om efteråt... jag var stolt, då det var något jag varit lite nervös för innan. Att duscha med en bebis är inte helt lätt, dem är hala som tvålar, sprattlar, och är temperaturen fel så låter dem... väldigt högt, i ett kaklat rum. Inte kul när det är ett litet, kaklat rum fyllt till bredden med andra bebisar och mammor.
Nåväl, vi överlevde den biten. Efter det åkte jag till Gåvan för att kolla på barnstolar. Det fanns inga fräscha, däremot fanns ett supersnyggt gammalt överskåp, men tyvärr var det redan sålt. Attans, tänkte jag. Sådana fynd gör man aldrig. Och 185 kronor! Men så kom två säljare och pratade med varandra om skåpet. "Är det verkligen sålt? Det är inte korrekt skyltat?" sa chefen. Den andra visste inte, men sa att han frågat runt och ingen annan visste heller. Han hade i alla fall inte sålt det. "Då är det inte sålt" sa chefen tillslut efter ett kort men intensivt samtal om hur länge skylten suttit på skåpet, vilka andra dem pratat med som inte sålt det, om när han senast jobbat och själv sett det. Jag kunde inte låta bli: "Om det inte är sålt köper jag det" insköt jag. Och här började dagen gå snett.
Jag skulle backa ut och åka runt och hämta skåpet vid lastporten, när jag backar in i en bil som också backar ut från sin parkering. Hans lampa gick sönder men min bil var oskadd. Efter några minuters velande bytte vi kontaktuppgifter. han påstod att han stått still och att jag kört in i honom, men det är omöjligt, för någon sekund tidigare tittade jag åt vänster och då var hans bil inte där. Oavsett, så tar nog försäkring det och det blev inga stora skador. Men det var obehagligt! Jag kunde i alla fall köra runt och hämta skåpet. Men skåpet gick inte in i bilen. Det saknades typ två centimeter. Så jag åkte och lämnade Livia och lånade sambons pappas skåpbil. Hämtade skåpet, körde hem... och insåg att jag inte hade några husnycklar med mig. Dem låg kvar i min bil. Jag kunde dock komma in i planteringsboden, sambons trädgårdsdomän, och ställa det där så länge. Jag tog med mig skräp hemifrån, åkte till återvinningen och insåg att jag glömt pappersinsamlingen. Plasten blev i alla fall slängd. Så tänkte jag åka en annan väg tillbaka till sambons pappas gård... och körde lite fel, så det blev en längre åktur längs småvägarna i den Gotländska landsbygden.
Min inre klocka tickade irriterat. Jag var jättehungrig och jag vill hem och jobba medan jag hade barnvakt. Jag slösade bort flera dyrbara timmar på att åka fram och tillbaka. Men jag fick i alla fall hem skåpet och slängt lite skräp... jag bytte bil och åkte hem, låste upp, gjorde lunch och satte mig för att jobba. Jobbtiden har mest gått åt till att vänta på överföringar och laddning, så det känns som om jag inte fick gjort någonting. Den här tiden är den kunderna inte ser eller märker, tiden det tar att ladda över, ladda upp, föra över till olika Back-ups, in i olika program osv. I skrivandets stund väntar jag på att det ska ladda klart, så att jag kan börja redigera och skicka iväg sneakpeaks från helgens bröllop. Det får jag dock göra imorgon eller ikväll när Livia sover, för hon ska strax hämtas. Tänk, att man kan få så mycket gjort på en enda dag och ändå känna det som om man inte gjort något alls?
Men det har varit en fruktansvärt bra dag. Jag tar det här med ett skratt och ett leende. Njuter av det nya skåpet och funderar på vad som ska hända med det. En del av mig vill betsa det mörkt, men en annan del vill måla om det. På baksidan har förra ägaren skrivit lite om dess historia. Enligt texten har det varit målat mörkbrunt tidigare. Enligt chefen på Gåvan, som sålde mig skåpet, har det donerats av Ing-Marie Björkmans dödsbo. Hon var tydligen en konstnär här på ön, och det var ganska så exakt 20 år sedan hon tog Skåpet till Gotland. Jag är så himla glad att hon skrev skåpets historia på baksidan! Ett skåp som redan blivit renoverat och ombyggt känns inte så hemskt att måla om. Men vi får se... sambon ska ha ett ord med i laget också. Sedan får vi se om jag får igenom min idé om att ha det i köket...
Jag ska skriva till vår del av skåpets historia under Ing-Maries. Jag hoppas att sambon godkänner mitt inköp och inte blir arg för att jag kommit hem med ett gigantiskt skåp...