När Annie...

Måndags kväll, mamma höll lyckligt Livia i famnen. Vi var framme efter 10 timmars bilresa och 3 timmar med färjan. Lilltjejen sov nästan hela vägen, så det gick jättebra. Vi hade fått låna några leksaker av sambons pappa och fru, sådana hon inte ser så ofta så att dem upplevs "nya". Det var en hit. Jag bytte leksak under resan och när hon var vaken satt ho glatt i sin stol och pladdrade med sin leksak, stoppade den i munnen och berättade alla sina hemligheter för den. Sedan fick hon en flaska mat och tvärsomnade. Repeat.

 

Men som sagt, i måndags kväll, när vi var framme, upptäckte mamma någonting. En tand. En liten, supervass tand i nedre gommen. Första tanden. Stackars Liten, vilken dag hon måste ha haft! lång resa OCH en tand! Fem månader och en vecka. Jag har inte märkt att det varit en tand på gång, hon har varit en liten solstråle som vanligt, ingen feber och ingenting. Men nu ligger hon alltså här, en gullig liten piraja. Med andra ord... snart slutar jag att amma. Vi har redan nu skurit ner och ger ersättning på dagen, så att jag kan jobba obehindrat. Men börjar hon bitas så slutar jag helt! Än så länge dock biter hon bara fingrar dock och snuttar så fint på natten/kvällen/morgonen. Men jag anar lugnet före stormen!