När Annie...

 

Något av det vackraste jag vet är släktgårdar. Hem som gått i arv ner längs släktträdets stam och som håller ihop släktens alla grenar. En plats att återvända till, där det finns kvar möbler och tillhörigheter från generationerna tidigare. Jag önskar vi bodde på en släktgård, men sambons ägs av hans kusin medan min ligger i Jämtland och ägs av mammas morbror. Jag har aldrig varit inne i sambons släktgård så jag kan inte någonting om den eller vad som finns där, men min egen byggdes av mormors pappa på mark som hans eller hans frus föräldrar hade (jag minns inte riktigt). Där finns fortfarande möbler kvar, bilder, minnen och historier. Jag hoppas att mamma kan ta över den och bo där i framtiden, så att jag aldrig behöver lämna den. En del av mig drömmer om att själv ta över den i en avlägsen framtid, men jag har svårt att se mig själv boende i Jämtland på heltid. 

 

Men någon som faktiskt bor i sin släktgård är en av mina närmaste vänner Jenny. Hon har inte enbart en fantastisk liten plats vid en sjö utan även en liten gård med (kanske lite väl mycket) saker från tidigare generationer, som hon nu städar, sorterar och tar till vara på. Hon har många år av renoveringar framför sig för att få huset i trim igen, då det stått länge utan att någonting gjorts, men det är en pärla med otrolig potential. Det finns nackdelar med en släktgård. Att andra släktingar har åsikter om hur och vad man ska göra där. Att man själv kanske inte vill eller vågar förändra vissa saker. Men det är romantiskt också. Att veta att man eldar i samma spis som ens farmor gjorde. Odlar i samma rabatter. Putsar samma fönster. Det finaste Jenny har (i mina ögon, som fotograf) är utan tvekan de fyra porträtten i vardagsrummet. Ateljéporträtt i fantastiska träramar. Det önskar jag verkligen att jag hade på mina förfäder! Men ingen i min släkt gick vad jag vet till fotografen. De var hårt arbetande småbönder förutom morfars sida, där de var smeder.