När Annie...

 

 

Det är mycket snack numera om "skärmtid" - ett begrepp som är relativt nytt inom föräldraskapet. Först och främst: en skärm kan vara bra men den kan också vara skadlig. Det handlar så klart om hur och i vilken mängd den används. Vi går i en föräldragrupp nu och ämnet kom upp. Jag reagerade på just hur naturlig skärmen är för oss vuxna numera, men kanske mest hur rädda vi är för konflikter och att vi eller barnen ska "ha tråkigt". Sköterskan visade dessa filmer för gruppen och varnade oss för att vi ännu inte vet helt hur det här med skärmtid påverkar våra barn, men det som framkommit hittills är inte direkt positivt. Föräldrar som inte ser sina barn, barn som inte blir bekräftade. Barn som inte lär sig konflikthantering eller social kompetens och därmed blir utåtagerande eller får andra problem när dem börjar skolan. Vi pratade också om hur skärmar har påverkat synen (sedan 90-talet har antalet barn med glasögon ökat lavinartat och det beror på att barn inte tränar ögonen på samma sätt längre, utan tillbringar för mycket tid med att enbart se på nära håll) hos barn i synnerhet och vuxna i allmänhet.

 

Det finns mycket positivt med de smarta prylarna; kreativa spel, språklig variation, kunskap. Men jag och sambon har landat i att vi absolut inte kommer att köpa hem någon surfplatta till våra barn. Får dem det i skolan så är det en sak, men hemma är det så lite tid som möjligt vid skärmar. Jag tittar typ aldrig på TV, utan det är jobb vid datorn som är min risk. För sambon blir det värre. Han älskar att kolla på Netflix både i telefonen och på TV:n. Han spelar datorspel såväl som mobilspel. Tids nog kommer barnen att spela, använda både telefoner och datorer. Det finns ingen anledning att påskynda det. Jag tror det viktigaste är att inte se telefonen som en lösning innan det ens finns ett problem att lösa.

 

 

Vi åkte bil ofta och länge när jag växte upp. Jag minns inte det som ett problem. Jag minns det inte heller som något tråkigt. Det var helt enkelt någonting man gjorde. Vi hade med oss några leksaker, vi sjöng sånger och lyssnade på skivor. Vi stannade ofta. Vi åt, fikade och sträckte på benen när resan var lång. All släkt bodde långt bort, mormor var närmast med en timmes resväg innan hon flyttade hem till Jämtland igen, 14 timmar bort.

Idag finns det ljudböcker i mängder. När barnen är äldre kan man prata, det finns pyssel/aktiverings-tidningar på varenda bensinmack med olika saker barnen kan rita eller skriva i. Och om barnen skriker, sjunger för högst och så vidare, finns det hörselproppar. Min mamma har gjutit speciella som passar hennes öron perfekt och dämpar eller stänger ute buller och höga ljud men som släpper igenom vanliga. Investera i varsitt par sådana istället. De håller längre än en ny surfplatta. Som förälder försöker man se faror och bekymmer i förväg, och lösa dem innan problem uppstått. Men ibland hittar vi problem att lösa som egentligen inte finns. Om två veckor åker vi till Jämtland med Livia för första gången. Det kommer bli en hel del pauser. Hon kommer att ha några leksaker att pilla med. Men mest kommer hon att sova. Jag tänker aldrig se resorna som ett problem som kommer att underlättas av en skärm. Resan och att ha tråkigt är en del av livet, ett sätt att frammana kreativitet och gemenskap. En stund att ta tillvara på. Det ska bli intressant att se om jag fortfarande tycker såhär om tio år...